Studiebesök vid återvinnignsstationen El Salto del Negro:
Vad händer med 1700 ton sopor X 365?

Text: Karin Bertilsson / Foto: Leif Kempe
Vad händer med våra sopor här på Gran Canaria efter att vi har kastat dem i sopcontainern på gatan? För att få svar på vår fråga åkte vi till Sopstationen nära orten Salto del Negro strax utanför Las Palmas de G.C. Guide var Skandinaviska Klubbens kunniga och underhållande Gran Canaria-kännare Karin Bertilsson.

Här vid Salto del Negro tar man hand om allt hushållsavfall och alla förpackningar från Las Palmas kommun och flera andra kommuner, tex, Arucas, Firgas, Teror mfl. På södra delen av ön finns sopstationen Juan Grande.

Här på ön produceras stora mängder sopor eftersom man måste transportera alla varor hit vilket innebär mycket embalage. Varje innevånare producerar 1,7 kg sopor/dag och av detta är 65% sådant som kan återvinnas.

Det höga antalet innevånare här på öarna gör också att mängden sopor är relativt stor och att miljoner turistar gästar öarna varje år gör också sitt till. Som exempel kan nämnas att på spanska fastlandet är antalet innevånare per kvadratkilometer 80 personer, medan här på Gran Canaria är antalet över 400 personer på samma yta!

Ett enkelt räkneexempel visar att om man ponerar att det varje dag finns cirka en miljon människor på Gran Canaria, så blir det 1,7 miljoner kilo sopor per dag - eller 1700 ton. På ett helt år blir det 620 500 ton sopor varje dag. (red. anm.)

Det är varje kommuns ansvar att samla in soporna och se till att det finns möjligheter att sortera soporna för alla innevånare.

Sedan är det El Cabildo, en myndighet som styr över hela ön som ansvarar för att de sopor som har kommit till sopstationen blir omhändertagna på ett korrekt sätt.

Alla glasflaskor och glasburkar som vi kastar i de gröna behållarna fraktas till Arinaga där olika maskiner separerar glaset från metall och annat skräp och sorterar glaset i olika färger. Sedan tillverkas nya glasvaror direkt här på ön.

Papper och kartong tas hand om i El Goro, Telde där det förpackas och fraktas till Granada på fastlandet för att tillverka nytt pappersmaterial.

Allt det vi kastar i de gula behållarna, dvs plastflaskor, öl och läskburkar, konservburkar, plastpåsar och folie etc tas om hand vid Salto del Negro.

Man använder sig av 3 olika processer för att sortera detta avfall och sedan gör man ytterligare separationer. Den transparenta plasten för sig, det som har använt till tex schampoflaskor för sig och den plast som har använts till giftiga produkter, tex klor, för sig. Endast plast som har innehållit mat och dryck får återanvändas för livsmedel. Övrig plast kan bli till nya behållare för tex tvättmedel eller dyl.

Den hårda plasten hackas till linsstora bitar som transporteras till fastlandet där de förvandlas till nya produkter.

En helt ny station för att utvinna biogas står klar att tas i bruk och man kommer inom kort att börja använda den.Allt hushållsavfall kommer att användas till att göra biogas i denna nya station.Den energi som man kan utvinna (biogasen ) kommer i första hand att användas för att driva den här sopstationen.

Biogas är ett gasformigt biobränsle som bildas vid nedbrytning av organiskt material.

När mikroorganismer bryter ned hushållssopor och annat biologiskt nedbrytbart avfall i en syrefri miljö bildas biogas.

Biogasen består huvudsakligen av metan och även koldioxid. Biogas kan utvinnas ur reningsverk på soptippar bla . Rötgas och sumpgas är andra namn på biogas. Slutprodukten blir dels metangas vilket är ett fullvärdigt biobränsle för fordon dels rötslam som används inom jordbruket som ett jordförbättrande gödselmedel. Biogas kan också användas till el och värmeproduktion. Som fordonsbränsle är biogasen mera miljövänlig än bensin och diesel tack vare de låga emissionerna.

Förutom de gula, gröna, blåa och gråa behållare som finns överallt på gatorna finns det platser (s.k. Puntos limpios) där man kan göra sig av med elektroniska varor, metaller, maskinoljor etc. Där kan man också kasta sina gamla DVD och CD-skivor samt gamla mobiltelefoner.

Använda batterier kan man lägga i speciella gula lådor som snabbköpen brukar nära kassorna. Om man vill bli av med stora tunga möbler, hushållsapparater mm. har de flesta kommuner en speciell service. Man får ringa dit och få besked om vilken dag de kan hämta det man vill bli av med. I Las Palmas kommun är servicen gratis.

Besök Gran Canarias bästa loppis!

Gran Canarias bästa loppis vädjar om mer varor

Foto: Leif Kempe / Text: Björn Ulfsson
Intresset för La Tienda Feliz, dvs Skandinaviska Turistkyrkans second hand affär, har ökat så starkt under hösten att den lilla loppisen sålt slut på nästan alla sina varor!

- Vi vädjar om mer grejor! Ska ni lämna ön eller köpa nya grejer och inte vill ha era gamla, ge dem till oss, vi tar tacksamt emot dem, säger Britt-Marie Kis, som startade La Tienda Felíz redan 2002.

Den lilla loppmarknaden på Calle Galileo i Las Palmas har blivit en uppskattad affär bland både svensk-kanarier och andra, som söker billiga och trevliga grejer till hushållet. Många ser affären som en "hyr-central" där man köper grejer billigt när man kommer på hösten och sen skänker tillbaka dem när man åker igen efter vintervistelsen på Gran Canaria.

- Det är helt otroligt! Folk som flyttar hem efter många år på ön skänker ofta hela hushåll till oss, berättar Britt-Marie Kis, som sett den lilla loppisen växa och utvecklas under åren sen hon startade den 2002.

Husgeråd som koppar och fat, glas, bestick och annat som man behöver är superbilligt och ofta i mycket fint skick hos Britt-Marie Kis och hennes medhjälpare som alla jobbar idéellt i La Tienda Felíz. Kläder, skor, elektronik, ja allt möjligt kan man hitta i affären, ofta till så låga priser att kostnaden aldrig är en anledning att inte handla. Det enda som inte säljs eller tas emot på La Tienda Feliz är möbler, och det är av utrymmesskäl. Det finns helt enkelt inte plats!

Men den här hösten har intresset för Turistkyrkans loppis ökat så dramatiskt att man - hör och häpna - nästan sålt slut på varorna redan innan julrushen börjat!

- Det är mycket tack vare den internationella församlingen CLIC som håller till i våra lokaler att intresset spridit sig så mycket för affären. Församlingen har många låginkomsttagare och immigrantfamiljer som är beroende av att handla billigt, menar Britt-Marie Kis.

La Tienda Feliz föreståndare Britt-Marie Kis vädjar nu till alla skandinaver och andra att inte slänga någonting utan att ta kontakt med Turistkyrkan, som gärna kommer och hämtar gåvor och donationer med tacksamhet.

- Alla intäkter från loppmarknaden går oavkortat till Turistkyrkan här i Las Palmas, och är ett viktigt tillskott för vår verksamhet, säger Britt-Marie Kis.

Vill ni skänka grejor, ring Turistkyrkan i Las Palmas på 928 220 342.

Kyrkans personal har möjligheter att hämta på plats om det är mycket grejer eller om ni har svårt att bära. För spansktalande som vill skänka så finns det (oftast) spansktalande svenskar på plats som kan ta emot samtalet.

Perez Galdos, en förnäm teater med brokig historia:

På studiebesök i ärorik teater som många hjälpt till att bygga


Foto: La Fedac, Lef Kempe & www.perezgaldos.es
Text: Karin Bertilsson / Björn Ulfsson
Skandinaviska Klubbens besök på teatern Perez Galdos var inte bara en möjlighet att se en av Las palmas vackraste byggnader, utan också en djup inblick i Las Palmas historia:

- Det här är inte bara en teater, utan Teatern med stort T för hela Las Palmas befolkning. Det här är en teater som alla i staden känner sig delaktiga i, sa Karin Bertilsson, som var klubbens intressanta och välpålästa guide under studiebesöket.

- Fast egentligen var det tidigare generationer som hjälpte till med små ekonomiska bidrag för att denna teater skulle kunna byggas, tillade Karin Bertilsson, och fortsatte att berätta om Las Palmas stad under mitten på 1800-talet.

- Visst fanns det på den tiden även andra teaterbyggnader, men det var enkla inrättningar där man ägnade sig åt så kallad varité-teater. Även på den tiden fanns Cuyas-teatern, men där varvade man programmet med tex tuppfäktning för att få ekonomin att gå ihop, berättade Karin Bertilsson.

Målet för bygget av Perez Galdos-teatern var att skapa en mer prestigefylld byggnad än de tidigare teatrar som fanns. När bygget blev av var det ett samarbete mellan många olika parter, som hade tagit mycket energi och samlad beslutskraft att genomföra:

- Ända sedan 1860-talet ville man bygga en ny teater, och ett aktiebolag bildades för att få in pengar. För att kunna genomföra bygget letade man dels efter billig mark att bygga på, man gjorde insamlingar och auktioner på dyrbara föremål som hade skänts av kända personer, berättade Karine Bertilsson.

Den nya teatern skulle bli en pampig byggnad i italiensk stil som var värdig de stora nationella och internationella artisterna på den tiden. Men när ritningarna kom från arkitekten i Madrid så var det fel ritningar som kom. Ritningarna var för en teater som sulle uppföras i Valladolid!

Invigning 1890 med La Traviata

Teatern invigdes 1890 med uppförandet av La Traviata. Men redan två år innan den officiella invigningar genomfördes en välgörenhetskonsert i teatern. En tragisk båtolycka hade skett i Las Palmas hamn, då ett italienskt skepp hade krockat med ett franskt. Ett 20-tal människor drunkade i vattenmasorna när ett av fartygen skönk, men det stora flertalet räddades till livet. Anledningen till välgörenhetskonserten var att samla in pengar så att de strandade resenärerna, som nu inte längre hade något fartyg, skulle kunna återvända hem!

Teatern fick inte sitt nuvarande namn förrän i början av 1900-talet då teaterpjäsen "Electra" av Benito Perez Galdos visades.

Ett och halvt decennium in på 1900-talet så kom den prestugefyllda teatern i rejäl gungning. Redan 1913 så gick den ursprungliga grupp som startade projektet i konkurs, och det slutade med att Las Palmas stad tog över teatern.

1918 brann teatern delvis ned, och det tog nästan tio år att restaurera den. 1928 återinvigdes Perez Galdos-teatern.

Under större delen av 1900-talet fortsatte teatern att användas utan några större problem. Men under 1980-talet började bristen på udnerhåll göra sg gällande. Man hade gjort vissa smärre reparationer, men det var bara det mest akuta som åtgärdades.

- Musikerna började klaga på den dåliga luften, då ingen ventilation fanns överhuvudtaget i orkesterdiket. Dessutom fanns ingen trappa ned så musikerna fick mer eller mindre hoppa ned. Till sist hotade musikerna med strejk, berättade Karin Bertilsson.

Vid det laget låg en total översyn av teatern nära till hands. Myndigheterna hade skrämts av den stora branden i Barcelona då Liceo-teatern förstördes. Man ansåg nu att en bensinstation som låg alltför nära teatern och måste avlägsnas. Dessutom var man bekymrade över trafiken och stoppade busstrafiken kring teatern.

- Problemet var att dessa försök att skydda teatern höll på att bli dess slut, fortsatte Karin Bertilsson.

När den stora renoveringen påbörjade under 90-talet så fick man tex upphäva delar av kulturminnesmärkningen på byggnaden för att överhuvudtaget kunna genomföra de omfattande renoveringar som krävdes för att göra teatern modern igen.

Den nya tillbyggnad, med sitt 9000 kvadratmeter stora torg, som skapades i anslutning till teatern kallar kanarierna nu för "ryggsäcken".

Smaka den goda honungsromen på Arehucas-fabriken!

Vårutflykt till romfabriken i Arucas

Foto: Leif Kempe
Fabriksbesök på semestern låter kanske inte så lockande. Men i romfabriken Arucas på Gran Canaria bjuds det på sprit efter rundturen! Romfabriken Arehucas ligger bara en kvarts bilresa från stranden Las Canteras i Las Palmas, och den som vill kan kontakta fabriken för en guidad tur.

Kanarieliv! har prövat rundturen på Arehucas-fabriken ett flertal gånger under våren , och redaktionen kan intyga att det är ett intressant studiebesök som är väl värt att satsa på för den som vill lära sig mer om Gran Canaria och kanarisk kultur. Vi kan tillägga att det kanske är bäst att låta bilen stå... bussar till Arucas tar man enkelt och billigt från busstationen vid San Telmo-parken i stadsdelen Triana i Las Palmas.

Visst görs det vin på Kanarieöarna. Många av dem står sig riktigt väl i konkurrensen med resten av de spanska vinhusen. Men på Gran Canaria är det ändå den verkligt lokala drycken sockerrörsrom, gärna sötad med inhemsk honung, som gäller. Destilerias Arehucas öppnade 1884 och har sedan dess oförtrutet försett världen med kanarisk rom. Mängder rom Fabriken spottar ur sig 12000 flaskor i timmen när produktionen är som högst. Destilleriet i sig ser rätt trist ut, och hettan är bedövande på fabriksgården. Vi hoppas på svalka inne i byggnaden och i vakt­kuren vid entrén anmäler vi oss till en guidning. Alla visningar är på spanska, men vår guide anstränger sig verkligen med några fraser på tyska och ett och annat engelskt ord. Det fungerar. Speciellt som en stor mosaik på fabriksväggen med färgglada bilder förklarar processen från sockerrör till sprit.

I bodegan ligger rommen på lagring, i långa rader av fat av amerikansk ek. Luften är tung av en söt doft av sprit och trä, och varningsskyltar uppmanar de som jobbar här att använda skyddsmasker mot alkoholångorna.

Plötsligt kommer guiden på något och blir väldigt ivrig att visa oss ett särskilt fat på lagring. Han springer före oss nedför gången och hittar till slut vad han letar efter. – Titta, titta! Sverige! Rommen lagras i stora tunnor. Mycket riktigt – Birgit Nilsson har varit här och signerat ett jättefat med rom, liksom en rad andra spanska och internationella kändisar. Rundturen avslutas med provsmakning. På en bardisk dukas olika sorters lagrad rom upp, den sliskigt honungssötade varianten samt diverse sorter med mer eller mindre motbjudande kakao-, kokos- och citrussmak.

Här snålas det inte med smakproverna och stämningen stiger snabbt. Det spanska sällskap som gått rundturen med oss blir plötsligt mycket pratsamma.

– Vi är här på semester från Valencia. I vanliga fall brukar vi bara ligga på stranden, men i år ville vi göra några utflykter också. Fabriken här är verkligen en höjdare, bäst hittills, berättar Fernando Valle.

Sedan förväntas det förstås att man slår en lov in i fabriksbutiken och köper med sig en flaska eller två. Det gör vi, och det visar sig vara en riktigt bra affär. Prislapparna här rymmer inga turistfällor. Arehucas lagrade 12-åriga rom är nästan en femtiolapp billigare här än på flygplatsen och i butikerna i Las Palmas.

Text: Björn Ulfsson / Sara Berggren (Aftonbladet)

En tur i Gran Canarias historiska vagga:

Stadsvandring i Teldes gamla kvarter

Text: Karin Bertilsson
Foto: Leif Kempe / La Fedac / Patrionato de Turismo
I onsdags genomförde Karin Bertilsson sin andra stadsvandring i Telde inför en hänförd publik från Skandinaviska Klubben. Telde, Gran Canarias andra största stad, är nämligen en stad med en rik och faschinerande historia, som förknippats med bland annat möbler, sockerodling och häxeri! Telde var också öns allra första stad och kunde ha blivit huvudstad om inte ortens urinnevånare hade varit så stridiska.

Under senare hälften av 1900-talet blev Telde känt som möbelstaden för alla snickeriverkstäder som fanns där. I slutet av 1990-talet började man lansera sig som historiskt centrum. Telde var förmodligen den första orten - efter Las Palmas - som förstod att man måste vårda sina gamla byggnader och ta vara på arkeologiska fynd och göra allt detta tillgängligt för allmänheten. Detta har inte minst gynnat alla turister som vill lära känna det äkta och genuina Gran Canaria.

Det har satsats mycket pengar genom åren på kurser i Teldes historia och organiserade rundvandringar. Telde har också en egen kulturell tidskrift, förmodligen den enda på hela ön.

- För 10-12 år sedan sågs alltid många turistbussar i Telde dagligen, men just nu har jag en känsla av att turisternas intresse har svalnat lite och de stora busslasterna har förflyttat sig till Aguimes och Galdar. Det är synd för här i Telde forstätter man att ta vara på sitt historia arv på ett fint sätt, sa Karin Bertilsson under standsvandringen.

Telde är ett gammalt ord som än i dag används i norra Afrika och som betyder "bördig". Ordet kan också betyda "en plats där fikonträd växer". Av detta blev namnet Telde till, och man kan tänka sig hur det måste ha sett ut i området när det namnet kom till.

Innan den spnaska erövringen var Gran Canaria uppdelat i två ”kungadömen”. De små orterna Tara och Cendro här intill Telde var säte för ett av dessa kungadömen. Här nära kusten levde urinnevånarna i ett väl organiserat samhälle, där man bodde i grottor som man grävde ut i de mjuka bergsväggarna, eller i små låga hus byggda av sten som man lade uppepå varandra utan fogmassa. Man använde den soliga sydsidan av bergskullarna för boende och den svalare nordsidan för att begrava sina döda.

Getskötsel, odling av korn och senare vete, fiske och insamling av frukter var vad man levde av. Man dyrkade en gud vid namn Acorcan och man hade en präst; Faycan och man offrade mjölk och smör till "de högre makterna".

När de första europeerna kom hit 1341 uppskattades befolkningen till ca 15000 personer. De som kom hit först var en expedition på tre skepp som den portugisiske kungen Alfons IV skickade hit för att utforska öarna. De tar med sig ett antal av innevånarna till Europa. Detta blev början till en lång rad av sjöfarare som kom hit från Italien, Spanien och Portugal. Många gånger tog de med sig ”guancher” för att sälja som slavar i Europa.

Påven Clemente VI fick höra talas om öarna och orten här vid kusten och utnämde Telde till stad år 1351 för att kunna skapa ett biskopsdöme och börja missionera. Det betydde inte att orten förändrades nämnvärt. Telde fortsatte att vara en liten by precis som tidigare under en lång tid efteråt.

En grupp mallorkinska munkar kommer hit för att missionera och de bygger ett torn som används som bönehus, där San Juan kyrkan ligger idag och man byggde också ett torn vid Gando som tjänade som vakttorn när främmande skepp närmade sig kusten.

Under många år levde munkar och ”guancher” i fredlig samvaro. Det kom också skepp då och då och de utbytte varor med lokalbefolkningen. ”Guancherna” fick redskap och verktyg, i utbyte för att sjömännen fick färskvatten, frukt, djurskinn och drakblodsav. Dessa var mycket eftertraktade varor i Europa.

Mot slutet av 1300-talet ändrar de besökande expeditionerna karaktär och blir alltmer fientliga. De tog tillfånga ”guancher” som de sedan sålde som slavar i Europa. ”Guancherna” i sin tur försökte jaga bort inkräktarna och dödade de mallorkinska munkarna som de trodde stod i förband med inkräktarna. Guancherna kastade många av munkarna i Jinamarkratern.

Totalt blev fyra biskopar i tur och ordning utnämda av påven men ingen av dem kom någonsin att sätta sin fot på ön. Pga ”guanchernas” ovilja att ha spanjorerna boende på ön flyttades biskopsdömet till Lanzarote där innevånarna vid det laget var helt kuvade av spanjorerna.

Att kalla denna koloni "biskopsdöme" låter som något stort och pampigt men i själva verket var det bara en institution på pappret, och på Lanzarote byggdes bara ett enkelt kapell.

En rad personer fick påvens tillstånd att försöka erövra öarna, och en av dem var fransmannen Juan de Bethancourt som tillsammans med Gadiffe dela Salle tog Lanzarote och Fuerteventura i besittning.

Föutom slavar var europeerna ute efter en lavväxt ( orchilla ) som växer på klippväggarna här och som ger ett färgämne som var mycket eftertraktat i hela Eueopa på 1400-talet. Eftersom Bethancourts familj ägde stora väverier var han mycket intresserad av att komma åt mängder av denna växt.

Teldes Vapen:
Fortunatarum Prima Civitas Et Sedes Den första staden och sätet på "de lyckliga öarna". Det blå fältet representer himlen och det röda allt det blod som flöt under erövringen.
Nyckeln står för påvens välsignelse av staden.

Telde var den ort som först fick titeln stad och Telde hade också mycket väl kunnat bli huvudstaden på Gran Canaria efter erövringen. När generalen Juan Rejon kom hit med sina styrkor och steg iland på La Isleta hade han för avsikt att ta sig hit till Telde men en ”guanchekvinna” varnade honom för detta, och berättade att det låg män i bakhåll för att attackera honom på vägen till Telde. Därför valde Juan Rejon att slå sig ned vid den plats som kom att bli Las Palmas de Gran Canaria.

Trots Portugals protester blev det slutligen Spanien som fick rätten att erövra öarna och när detta väl var gjort delades marken upp. De som hade varit med och stridit eller satsat pengar fick jordlotter. De med hög militärrang fick de bästa landområdena och de som förband sig att börja odla sockerrör fick också stora ytor. En av dem var Alonso de Palenzuela. Han fick hela det området som idag är stadsdelen San Gregorio. I början kallade man detta område helt enkelt för Los Llanos- slättmarkerna här fick slavarna som man hade hämtet från Afrika bo. Slavarna bodde i enkla boningar som låstes på nätterna.

SAN FRANCISCOKVARTEREN

I Santa Maria de La Antigua byggde hantverkarna sina enkla boningar från slutet av 1400-talet och framåt. Man byggde också en liten kyrka. I början av 1600-talet grundades ett Francikanerkloster här, munkarna byggde också om kyrkan och snart började folket att kalla stadsdelen för San Francisco.

Munkarnas procession under påskveckan blev känd vida omkring och det sattes upp träkors längs vägen för att påminna omJesu lidande. Dessa kvarter har bevarat sin stil och än idag bor det och verkar många hantverkare här som månar om sin miljö och håller traditionerna levande.

SAN JUANKVARTEREN

Stadsdelen San Juan började växa upp 1483, när erövringen var avslutad och man byggde en krka på den plats där det gamla försvarstornet och bönehust hade legat. Marken här delades upp bland de som hade varit med och erövrat ön och här började de förmögna jordägarna att bygga sina palats. Denna stadsdel har traditionellt alltid hyst kyrkans och myndigheternas byggnader.

SAN GREGORIO

När man hade börjat med sockerodlingen och de stora sockerbruken i slutet av 1400-talet lät man slavarna från Afrika bo här i enkla skjul. Även de kanarier som arbetade på socker-plantagerna bodde här. Markärarna lät bygga en kyrka här för att slavarna skulle kunna höra gudstjänst. Denna kyrka tillägnades helgonet San Gregorio.

Så småningom blev slavarna frigivna och började med handel och detta blev den naturliga platsen för all slags kommers och man började hålla marknad.

Nu hade man en klar uppdelning; i stadsdelen San Juan fanns myndigheterna, här bodde kyrkans män och de mest förmögna. I San Francisco bodde hantverkare, och en del av dem var judar som hade tvingats lämna det spanska fastlandet. I San Gregorio där det tidigare bara hade funnits sockerodlingar och sockerbruk började det byggas upp en kommers med handelsbodar och marknader.

Det fanns under 1500-talet lagar som sade att omvända judar och muslimer inte fick bo i samma områden som de som var katoliker sedan många generationer tillbaka och därför höll varje grupp till i ”sin del” och blandade sig inte. Så småningom, ditlockade av utsikterna att tjäna pengar, kom det handelsmän från Las Palmas och slog sig ned i San Gregorio.

SOCKERRÖRSODLINGEN PÅ GRAN CANARIA

När spanjorerna hade erövrat Gran Canaria upptäckte de snart att det inte fanns några större rikedomar här. Inget guld eller silver, inga pärlor eller ädelstenar och de kanariska urinnevånarna fick inte längre tas till fånga för att säljas som slavar i Europa, för sedan de blivit kristna var de skyddade av kyrkan.

Men klimatet vargynnsamt och jorden bördig. En av erövrarna, Pedro de Vera for på 1480-talet till Maderia för att hämta sockerrörsplantor. Han tog också hit portudiser som var experter på sockerrörsodling. Marken här på ön delades upp mellan de som hade varit med om erövringen, alla soldater fick en jordlott och de som deklarerade att de tänkte odla sockerrör fick dubbelt så stor jordlott.

Sockerröret hämtades från Madeira och man också hit arbetare därifrån som kunde allt om odling och sockertillverkning.

Eftersom det var hans skyldighet att låta alla sina arbetare inklusive slavarna höra gudstjänst lät Alonso de Palenzuela bygga en liten kyrka 1485 som tillägnades helgonet San Gregorio. Senare sålde han marken till Gonzalo de Jaraquemada.

Hela Teldetrakten fylldes med sockerrörodlingar och sockerbruk, inte bara i Telde utan också i Aguimes och Ingenio. Namnet Ingenio syftar helt enkelt på den utrustning som användes för sockertillverkning.

Man exporterade sockret till norra Europa och från Europa köpte man konstverk till kyrkorna, dyrbara tyger m.m. Efter några årtionden minskade efterfrågan på det kanariska sockret och odlingarna minskade betydligt.

Man gjorde i ordning marken, d.v.s. högg ned alla träd och så småningom började sockerrörsodlingarna breda ut sig längs den norra och den östra kusten. Sockerrörsodlingarna krävde mycket arbetskraft under en ganska begränsad tid, från januari till juni och man hämtade negrer och morer från Afrika som görs till slavar.

Arbetsledarna var portugiser och många kanarier fick också arbete där. Italienare från hamnstaden Genua kom hit med sina skepp och skötte om transporten av sockret till Frankrike, Tyskland, Flandern och England. Där byttes sockret mot sådana varor som behövdes på ön, såsom vapen, redskap, metaller, dyrbara tyger, konstverk och kryddor. Just de religiösa konstverken från Flandern var mycket populära här på ön och många av dess verk kan man se än idag i de kanariska kyrkorna.

Sockerbruken kom att bli som riktiga fabriker, och som mest fanns dt här 25 sockerbruk. De flesta låg runt Telde, Arucas, Moya, Guia, Agüimes och Ingenio. Den sistnämda byns namn betyder just sockerbruk. Småodlarna som inte hade något eget bruk fick föra sin skörd till de stora bruken och sälja den där.

När sockerrören hade skördats maldes de sönder till en röra som man sedan pressade för att få ur saften. Pressarna kunde drivas med vattenkraft vilket var vanligt här i Telde eller också med dragdjur. De torra delarna som blev över användes som foder till djuren och även till bränsle.

Saften kokades i stora kopparkittlar, efteren lång kokning hällde man massan i formar där den fick stå och torka. Det finaste vita sockret sålde man till Europa och det lite sämre användes för konsumtion här på öarna. När odlingen var på sin topp var inkomsterna enorma men det fanns mindre positiva sidor, man höll sakta men säkert på att skövla all skog, för det krävdes mycket trä som bränsle till kokningen och för att göra lådor som sockret kunde transporteras i på skeppen.

Ett annat stort problem var de täta piratattackerna. Piraterna höll till här nära öarna och ibland tog de hand om sockerlasten direkt när skeppen var på väg till Europa och ibland attackerade de när skeppen var på väg tillbaka fullastade med dyrbarheter.

Runt år 1550 stod tillverkningen på topp men sedan började det gå nedåt, år 1590 fanns det bara fem sockerbruk kvar här på ön.

Orsaken till detta varatt spanjorerna hade tagit med sig sockerrörsplantor till Kuba och de andra öarna i Västindien där stora plantager anlades, portugiserna tog med sig plantor till Brasil, och det västindiska och brasilianska sockret såldes billigare i Europa än det kanariska och därmed var det slut på ”sötbrödesdagarna” på Kanarieöarna.

Till slut odlade man bara i liten skala för inhemskt bruk, fram till slutet av 1800-talet då man gjorde ett försök med odling i större skala och man började tillverka sprit av sockerrören.


Under långa tider kopplades Telde ihop med trollkonst, häxor och magi. Ännu idag finns det många så kallade "kuranderos" - örtläkare - i området och andra som tror på naturreligion och "hedniska" läror.

Den historiska anledningen till detta var helt enkelt alla de olika ursprung som befolkningen här hade. Folk med guancheblod fortsatte naturligtvis de andliga traditioner som deras förfäder haft, vilket även de efterlevande till slavarna från Afrika gjorde.

Det fanns även ett litet antal judar, som hade sina säregna religiösa riter, och det fanns även många fanatiska katoliker och personer som hade emigrerat till Kuba och sen återvänt.

Karin Bertilsson återberättade följande hemska historia om vad som kunde hända vidskepelsens spår:

- På 1940-talet bodde i Telde en familj, Van der Valle som ursprungligen var ifrån Nederländerna. Den första Va de Valle som kom hit var jude men senare blev hans efterlevande mycket hängivna katoliker. Kvinnorna i huset fick för sig att en av dom unga döttrarna var besatt av djävulen och försökte driva djävulen ur henne. Resultatet blev att de dödade den unga flickan som till slut trodde själv att hon blivit besatt och därför blev oförmögen att be någon om hjälp. Det blev en mycket omskriven rättegång och om allt detta kan man läsa i romanen ” Las espiritistas de Telde".

Under Stadsvandringen i Telde besöktes även ett äkta kanariskt hem där två av öns mest berömda perwonligheter växte upp.

- Vi skall gå tillbaka lite i tiden och titta på hur de båda bröderna växte upp i det hem som vi skall besöka idag, berättade guiden Karin Bertilsson.

Huset är museum sedan 1950-talet, och är tillägnat två bröder. Det finns mycket få föremål där som har tillhört den äldre brodern, Juan. Praktiskt taget allt utom en liten sal visar hur Fernando levde. Brodern Juan blir ofta bortglömd i historien men han förtjänar lika mycket uppmärksamhet som Fernando.


FERNANDO LEÒN Y CASTILLO

1842-1918

León y Castillomuseet skapades om en hyllning till bröderna Fernando och Juan León y Castillo. Det är deras barndomshem samt huset intill, som man gjorde till museum på 1950-talet. Dessa båda hus som byggt ihop till ett, representerar väl den spansk-arabiska byggnadsstilen och visar besökaren hur en välbärgad familjs hem kunde se ut i mitten av 1800-talet i Telde.

Fernando Leon y Castillo, riksdagsledamot utrikesminister, ambassadör för Spanien i Paris, m.m. titeln Markesen av Muni fick han för sin insats i förhandlingarna mellan Spanien och Frankrike om rätten att kolonisera landområden vid Guineabukten.

Av Sveriges och Norges kung Oscar II blev han utnämd till kommendör med stora korset av Nordstjärneorden för sitt arbete som förhandlare i handels och sjöfartstraktatet mellan Sverige och Spanien 1883.

Oscar, med Guds nåd, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, skrev:

"Göre härmed veterligt att Wi i nåder utnämt spanske f.d. ministern för kolonierna Fernando Leon y Castillo till kommandör med stora korset av vår Nordstjerne Orden, Af hvilken Wi sjelve äro ordensmästare. Till yttermera visso hafve Wi detta med egen hand under skrifvit och med wårt serafimer ordens ingel bekräfta låtit Rosendahls slott i extra underskrift den 16 juli 1883" .

/Oscar


Detta var ett öppet brev för spanske f.d. ministern för kolonierna Fernando Leon y Castillo att bli kommandör med stora korset af kungliga Nordstjerne Orden.



JUAN DE LEÒN Y CASTILLO 1834-1912

Ingenjören Juan de León y Castillo stora livsverk är utan tvekan hamnen i Las Palmas, El Puerto de la Luz, men överallt på öarna finns det vägar, broar, fyrar, vattendammar och byggnader som vittnar om hans mångåriga verksamhet som chefsingenjör för hela ögruppen.

Som ingenjör var han i statens tjänst mellan 1858 och 1891. Vid 68 års ålder blev han rektor för Industrihögskolan i Las Palmas.

Han var en förespråkare för att nyttja de byggnadsmaterial som fanns här på öarna istället för att importera dyrare material utifrån.

Juan de León y Castillo var också mycket aktiv inom politiken och han stödde sin broder Fernando som var ledare för det liberala partiet här på ön under många år. När han inte arbetade med sina projekt eller med politiska uppdrag tyckte han om att koppla av med sin tobaksodling samt att skriva tidningsartiklar.

När Fernando León y Castillos begravningsfölje gick utefter den gata i Las Palmas som bär hans namn gick folket efter kistan och skar sig i armarna och hårbotten så att blodet rann över deras ansikten och kroppar, allt för att visa sin sorg. Advokaten och politikern hade avlidit i Biarritz i Frankrike den 12 maj 1918.

År 1834, Jose de León y Falcon bodde med sin hustru, Maria del Castillo Olivares Falcon i Las Palmas när de fick sin förste son, Juan. Fadern, Jose de León y Falcon som var yngre son i en adlig familj hade på sin lott att administrera släktens jordegendomar i Telde och han installerade sig i det här huset med sin familj när Juan var 2 år gammal. 6 år senare föddes Fernando.

Juan, den äldre brodern for till Madrid när han var 16 år gammal för att utbilda sig till ingenjör. Hans studier gick utmärkt men de kalla vintrarna i Madrid och dåligt uppvärmda rum på pensionatet där han bodde gav honom allvarliga problem med lungorna och han fick lov att avbryta studirna och komma hit en period för att återhämta sig. Till slut kunde han återvända till fastlandet och ta sin ingenjörexamen. Efter 7 års studier och praktiktid kunde han sedan återvända till lugnet här på Gran Canaria. Storstadens liv och rörelse var inget för honom.

Annat var det för Fernando, den yngre brodern, han for också till Madrid för att studera juridik. Där umgicks han med andra kanariesöner och han gav sig in i politiken. Han lärde sig debatteknik och konsten att skriva tal, något som han skulle få mycket nytta av.

Hans första tal inför en större publik hade titeln; Kristendomen och avskaffandet av slaveriet.

Fernando var en ung man med moderna ideer och mycket ambition. Han som många andra i Spanien ansåg att landet behövde en republikansk regering och att man skulle avsätta den odugliga drottningen.

Han var t.o.m. med och konspirerade mot drottningen genom att fungera som budbärare mellan viktiga personer i Madrid och deporterade generaler som befann sig här på öarna. Det var inte första gången man försökte störta den drottningen men den här gången lyckades statskuppen och drottning Isabel II fick lov att lämna landet.

Fernandos medverkan till statskuppen gav honom intädesbiljetten till den viktiga inre kretsen av politiker, och 1870 utses han till guvenör i Granada.

Det var ingen bekväm post för i hela Andalusien hade arbetarna börjat kräva bättre levnadsvilkor och vilda strejker och attentat förekom ofta. Bl.a. härjade den anrkistiska gruppen ” Den svarta handen”. Efter ett år i Granada blev han guvenör i Valencia där situationen var om möjligt ännu värre.

1871 blir han vald till riksdagsledamot för Santa Maria de Guia här på ön men det är inte ofta som han kommer hit utan det blev hans bror Juan som fick vara hans representant.

Spanien var republik under några år men det fungerade inte alls bra. Man försökte t.o.m. importera en man av kunglig släkt från Italien men han avgick snabbt för han kände sig utfryst av folket.

Fernando León y Castillo var inte sen att inse att den monarki som han själv hade varit med och störtat borde återinföras men inte med samma drottning utan med hennes son som hade fått en modern utbildning i England. Sonen kallades till Spanien och blir kung AlfonsXII. Denna lösning tilltalar drottning Isabel helt och fullt och hon kom seda att vara en mycket god vän till Fernando under alla hans år i Frankrike som ambassadör.

Efter Teldebesöket så blev det lunch på trädgårdsingenjör Ingemar Anderssons finca utanför Telde.

/Karin Bertilsson

Vinodlingens historie på Gran Canaria

Grillutflykt i Gran Canarias "vinland"

- Inleddes med föredrag och smakprov i äkta kanarisk vinbodega

Foto & Video: Leif Kempe / Text: Karin Bertilsson
I torsdags genomfördes höstens traditionella grillutflykt bland "Kanarieskandinaverna" i Las Palmas. Utflykten inleddes med ett studiebesök på vinbodegan Los Lirios som ligger i närheten av Tafira och bandama nordöst om Las Palmas.

Karin Bertilsson höll ett intressant föredrag om vintillverkningens historia på Gran Canaria, innan sällskapet på cirka 50 personer drog vidare mot grillplatsen i San José del Alamo.

Vinodling på Gran Canaria

Om en tillfällig besökare frågar oss vad man odlar på Gran Canaria .så är det kanske inte vindruvor vi först tänker på. Vi svarar antagligen bananer, tomater el tex snittblommor. Men faktum är att vindruvan för vintillverkning har en relativt stor betydelse för öns ekonomi, även om allt förbrukas här. Här på G.C. upptar vinodlingen 487 hektar* och på de andra öarna finns det också stora odlingar, speciellt på Teneriffa och Lanzarote. Det är bara på Fuerteventura som odlingen är nästan symbolisk. Den mineralrika jorden ger vinet här en karakteristisk smak. Speciellt den här delen av ön, El Monte för här lämpar sig den mineralrika jorden just för vin men är inte lika lämplig för andra odlingar och skulle man inte odla vin här så vore risken för kraftig erosion stor. Så stor att man har tagit hänsyn till detta i EU och gett flera vinregioner här på öarna dispens för att odla och tom uttöka odlingarna trots att man på flera håll i Europa måste minska på produktionen. Det fanns andra skäl också för den här dispensen, att man har odlat vin här i flera århundraden och att vinet är en viktig del av traditionerna här.



Det fanns en tid när de kanariska vinerna var en stor exportvara, främst till England men också till andra länder i norra Europa och även till Amerika. Vindruvorna togs hit redan före erövringen av besökare, bla av de spanska munkar som vistades här under perioder. Det här gjorde att det kom hit vinrankor från olika delar av Spanien.

Efter erövringen satsade man stort på odling av sockerrör men dessa krävde mycket bevattning och dessutom fick man konkurrens från Kuba. Man övergick då till vintillverkning främst runt Telde, Valsequillo och Tafira. Det vin man gjorde då var ett sött vin av Madeiratyp och det blev omåttligt populärt i Europa. Canary kallades detta vin och i Shakespeares verk hittar man en massa citat; "Canary är ett underbart vin som slinker ned och parfymerar blodet". Ett annat citat är: "Men vid Gud jag tror att ni har druckit för mycket canary!" Falstaff blir också kallad Canarytunna!

Det var affärsmän från Bristol som först kom hit och upptäckte vinet på 1520-talet och till England skickade man så mycket vin att de kanariska skeppen hade en egen lastkaj vid Tamesis Bara på Teneriffa fanns det 20 olika firmor som exporterade vin och över 150 utländska affärsmän var mer el. mindre bosatta här. Denna handel gav de kanariska odlarna och försäljarna bra vinster men engelsmännen ville tjäna mer så de bildade ett bolag; Monopolkompaniet som skulle ha kontrollen av handeln. De försökte tvinga vinodlarna att sänka priserna vilket naturligtvis resulterade i konflikter. Blanad annat blev de brittiska uppköparna förbjudna att vistas här. Vinodlarna i Garachico på Teneriffa var så upprörda att de vid ett tillfälle bröt sig in där engelsmännen hade ett vinlager och hällde ut allt vin så det rann över stadens gator.

Snart miste engelsmännen intresset för de kanariska vinerna och man började köpa vin från Madeira. Men i början av 1800-talet ville engelsmännen köpa kanariskt vin igen De hade en tid köpt franska viner men Napoleon ville inte sälja vin till engelsmännen. Men handeln varade inte länge för mellan 1852 och 1878 drabbades odlingarna här på öarna av mjöldagg och andra svampangrepp och man blev tvungen att ta hit vinrankor från Amerika. Produktionen stannade nästan av, man odlade bara för husbehov.

Efter en svacka på drygt ett sekel lever vinsektorn upp igen. Produktionssystemet har förbättrats och tappningen har moderniserats. Syftet är att på nytt kunna erbjuda ett brett spektrum av viner; röda, torra och halvtorra vita roseviner och likörer söta och “mistelas” ett rikare sortiment än vad som är vanligt i ett vindistrikt med en sån liten yta.

De kanariska vinerna är ganska dyra om vi jämför med vin från spanska fastlandet eller andra europeiska länder. Det beror på att man måste skörda vindruvorna på ett tidsödande nästan hantverksmässigt sätt eftersom terrängen är så kuperad och svårtillgänglig.

Odlingsmarkerna här på öarna har inte drabbats av vinlus, vilket innebär att vinrankeskotten kan sättas direkt i jorden där de slår rot. Detta medför flera fördelar när det gäller växtfysiologin och vinframställningen: plantan lever längre och varieteten hålls renare utan inflytande från ympstammen .Här finns en stor rikedom på varieteter (100 finns katalogiserade) tack vare att vinrankan infördes på öarna innan vinlusen härjade på den europeiska kontinenten och slog ut en stor del av beståndet.

* enligt uppgift från Santa Brigidas kommun

KARIN BERTILSSON

Fiestan som förenar Andalusien och Teror!

Andalusien i Spanien och Teror på Gran Canaria tillhör varandra!

Foto: Inger Hjelm, Milagro & Leif Kempe / Text: Gunnar Forsberg
En gång varje år, på hösten, kommer en hel stor Andalusisk brödrafamilj och sympatisörer till Teror för att fira La Romería del Rocio. Dit kommer man den sista söndagen i oktober klädda i typiska kläder, med utsmyckade hästar och vagnar till trummor och pipors ljudliga takt. Från lantstället Finca de Osorio går processionen med Rocio - jungfrun fram till den stora kyrkan i Teror, för att möta Pino-jungfrun inne i kyrkan och den Vita Duvan, en tradition som man bevarar och upprepar varje år.

"Rocio de Teror" firas i den lilla staden Teror, på Gran Canaria varje höst. Sedan spanjorerna invaderade de Kanariska Öarna på 1400-talet, har det under åren uppstått ett tycke mellan Andalusien och Kanarieöarna. På 1400-talet inkorporerades de kanariska öarna i den universella historieskrivningen genom att "ta över" öarna i Spanska Kronans namn. Flera andra: portugiser, normander, holländare och engelsmän försökte tillskansa sig länder och land i dessa trakter, men spanjorerna kom först.

Den dåvarande befolkningen kallades Guanches, ett folk som man tror ursprungligen kom från Magreb och Atlasbergen. Dessa människors kultur utrotades mer eller mindre genom massakrer och spansk ockupation av öarna genom conquistadorerna. En stor del av guanche-befolkningen dödades på kort tid under kolonisationens första år. Trots allt detta fanns det kolonisatörer som förenade sig med guanchernas kvinnor och deras avkomma under seklerna räknas som dagens aktuella befolkning på öarna.

Det anlände folk från hela Spanien, Balearerna, Portugiser, Malteser, Judar, Mozaraber, m.fl. Bland alla dessa invandrare var det Andalusierna som representerade de flesta. Därför är det mest andalusiskt blod dom flyter i Kanariska befolkningens ådror.

Det har fortsatt att anlända Andalusier som tjänstemän i statligt tjänst, militärer eller som vanliga invandrare till öarna. Man kan tydligt se artistiska, poetiska och arbetsamma människor som har vävt samman det sociala Canariska folket, vilket idag uppfattas som Den Canariska Kulturen.

Med Andalusierna fick vi också deras spanska dialekt, inte läspljudet från centrala Spanien, och även deras olika och speciella efternamn. Vår affärsgata Calle Mayor de Triana vid gamla stan i Las Palmas, är ett namn efter en känd stadsdel i Sevilla. Las Palmas katedral Santa Ana har sitt namn efter katedralen i Sevilla. Våra Karnevaler som vi tagit efter Cádiz med sina fester och murgas, som blivit mycket kanariska under åren.

Allt detta och Rocio-jungfrun är traditioner som upprepas årligen på vår ö, Gran Canaria.

Även Sevillas Feria de Abril (Aprilutställningen) har sitt berättigande här på öarna, men med mera lokal betoning under den underbara våren här på ön.

En gång varje år, men på hösten, kommer hela denna stora Andalusiska brödrafamilj och sympatisörer till Teror för att fira La Romeía del Rocio. Dit kommer man den sista söndagen i oktober klädda i typiska kläder, med utsmyckade hästar och vagnar till trummor och pipors ljudliga takt. Från lantstället Finca de Osorio går processionen med Rocio- jungfrun fram till den stora kyrkan i Teror, för att möta Pino-jungfrun inne i kyrkan och den Vita Duvan, en tradition som man bevarar och upprepar varje år.

Gunnar Forsberg

Plocka kantareller mitt i vintern på Gran Canaria!

Svampplockningsutflykt till Finca de Osorio

Foto: Leif Kempe
Text: Karin Bertilsson / Björn Ulfsson

Många vet inte att de kanariska skogarna under vintern ofta kryllar av svamp! Dessutom är det precis som i Sverige tillåtet att plocka dem på många allmänna platser. I mitten på december gjorde Skandinaviska Klubben en utflykt till en "svampställena", Finca de Osorios, som är ett fint utflyktsmål strax utanför Teror.

Det är speciellt i Gran Canarias inre delar, uppe i bergen och i norr som svampen finns. Här liknar ju vinterklimatet ganska mycket en svensk höst med temperaturer runt 5 - 8 grader, vilket svamparna älskar. Under en lite kallare och blötare säsong som 2008/2009, så är klimaet perfekt. Inte så bra för bad och strandliv kanske, men vem säger nej till att plocka lite kantareller mitt i vintern?

När Skandinaviska Klubben i Las Palmas under ledning av Karin Bertilsson gjorde en utflykt till Osoriosgården utanför Teror, ett par mil från Las Palmas, så fanns det gott om svamp, främst guöa kantareller. Det var en blöt och regnig dag och svamparna gömde sig under lager av gamla bruna löv. Ett tips kan vara att ta med en liten trädgårdskratta för att kratta undan gamla löv så att man ser svampen bättre.

Obs! Längst ner i denna artikel står några hållregler för vad som gäller för svampplockning på Gran Canaria.

Det var måndagen den 15:e december som en grupp från Skandinaviska Klubben besökte det gamla kanariska godset, med sin säregna natur och smått surrealistiska trädgårdsarkitektur. För att ta sig dig åkte man buss från Catalinaparken vid 10:30. Därefter hämtade bussen upp ytterligare några utflyktsdeltagare vid Estadio Insular. Under utflykten tog man sig en välförtjänt paus där man åtnjöt pastasallad och vin, öl och kaffe med dopp i den våta men vackra parken.

Finca de Osorio

En höjdpunkt för många var att få höra Karin Bertilsson berätta ett av sina informativa och intressanta historiska föredrag, som denna gång handlade om just gården Finca de Osorio.

Den här gården, som ligger en dryg kilometer utanför Teror, tillhör numera El Cabildo (som motsvarar ungefär "Länstyrelsen".) De köpte gården 1981 för att allmänheten ska kunna nyttja den för friluftsliv.

Den första ägaren var Gregorio Trujillo Osorio. Han bestämde år 1595 att gården skulle bli en fideikomiss dvs att hela egendomen inte fick styckas upp eller delas. Ingen mark fick säljas och dessutom skulle varje arvinge se till att värdet ökade för var generation. 100 guldmynt skulle värdet öka, oftast genom att man köpte upp mera mark och lade till den man hade. Av familjen Osorio var den sista arvingen en nunna och hon gav bort gården till släkten Manrique de Lara. När den spanska regeringen till sist beslöt att fideikomisserna skulle upphöra, år 1836 var ägaren ett barnbarn till den greve som oftast kallas "tomatgreven".
De förmögna som ägde stora gårdar ville ha exotiska växter och gärna djur också som statussymboler. De som inte kunde resa själva till främmande länder och hämta växter kunde alltid betala besättningen på något fartyg för att de skulle hämta hit exotiska trädslag. På det viset kom det hit jakaranda , araucaria, magnolia, camelia etc. Vi kan också se olika typer av ek här, det finns tom korkek. Äkta kastanj finns det också gott om. Dessutom finns det amerikansk platan och en nära släkting till amerikansk kermesbär. Rosenbuskarna som finns i trädgården har en utsökt doft. Bland de kanariska växter som finns här märker man speciellt den vackra ”Bicacarera”. Det är en endemisk slingerväxt som har stora klockformade blommor, ca 6 cm höga. Växtens namn på latin är Canarina canariensis och blommornas storlek och ljusröda färg gör att den är mycket uppseendeväckande. Växten är flerårig, under sommaren torkar stjälken ut och till hösten växer det ut en ny. ”La Bicacarera” som växten kallas populärt blommar mellan

november och maj. Bären är stora och orangefärgade och ingick i den ursprungliga befolkningens föda. Familjen på gården hade också påfåglar, fasaner och svanar. Det finns här en sorts näbbmöss som är endemiska för den här delen av ön. De kallas Musaraña de Osorio. Bland fåglarna som finns här kan nämnas bofink, rödhake, koltrast, och hornuggla.

1880 hade man ett kungligt besök, det var ett privat besök som den brittiske kronprinsen Eduard gjorde här. Eduard var son till drottning Victoria och blev kung efter hennes död. Huset är på 1000 kvadradmeter och består av två delar, en i kanarisk traditionell stil som är från slutet av 1500-talet och en nyare del i brittisk stil från 1800-talet. Numera finns det ingenting av den ursprunglig inredningen. Skolbarn och andra kollektiv kan hyra gården som fungerar ung. som ett vandrarhem. Det finns stora salar med bäddar. Skolorna kan också be om en speciell värd som tillsammans med barnens egna lärare tar med barnen runt på gården och låter dem deltaga i jordbruket och lära sig saker om natur.

Längre tillbaka fanns det ett femtontal familjer som arrenderade jorden. Det drivs fortfarande jordbruk på jorden men numera är det endast ett par familjer som bor där och tar hand om jorden och djuren. När skolbarn vistas på gården får de deltaga i arbetet för att se hur det går till.
Sus scrufa porcus –svart grisras från Afrika När de första innevånarna kom hit från Afrika hade de djur med sig, getter, får och grisar. Grisarna var av den svarta rasen som tidigare var mycket vanlig i Afrika men som nu är ganska ovanlig eftersom stora

delar av befolkningen är muslimer och de är inte intresserade av att föda upp grisar. Tidigare var det här den enda ras av grisar som fanns på öarna men på 1950-talet fick en politiker för sig att man skulle ta hit små rosa griskultingar från norra Europa. Till slut var det bara på ön La Palma som man fortsatte med den svarta rasen. Men klimatet här passar inte grisarna från norra Europa och de blir ofta sjuka. Man har nu börjat föda upp de svarta grisarna igen som är mycket mer motståndskraftiga mot sjukdomar. De får tex inte grispest. De här grisarna växer långsamt men de som har provat köttet säger att det är värt att vänta på för köttet har mycket hög kvalitet. Här på Osorio föder man upp grisar som man sedan delar ut till de uppfödare som vill ha. De förbinder sig att ha kvar djuren tills de har fått flera kullar och lämna en el. flera smågrisar till Osorio som i sin tur lämnar dessa till en annan gård. På det här viset undvikar man inavel. De har stora öron, skrynklig hud. Medelvikten för en galt är 170 kg och för suggor 130 kg. I snitt får de 8 griskultingar.

Man använder den här gården för återplantering av flera olika träd av den typ som ingår i Laurisilva-skogen. Det är ständigt gröna träd där tex den kanariska lagern ingår. På flera ställen i Europa och på spanska fastlandet finns det sjukdomar som attackerar almträden. Det är så stor risk att man pratar om att almarna kan komma att försvinna. För att förhindra detta ska man plantera friska almar här för sjukdomen har ännu inte kommit hit. Det finns flera mycket gamla eucalyptusträd på gården. Ett av dessa träd mäter 4,80 meter i omkrets.

Eucaplytusträden kommer från Australien och Tasmanien. De planterades här för att man ville ha ett snabbväxande träd till virke. Verklig stor nytta av dem fick man när man byggde vägarna här för rötterna binder jorden och förhindrar att vägen rasar. Eftersom träden behöver mycket vatten torkar de upp vägkanterna. Bladen ställer sig så att solen kan torka upp vägbanan. Det är det femte vanligaste trädslaget här på ön. Numera vill man återplantera kanariska träd långs med vägarna men eucalyptusträden är mycket omtyckta och kommer inte att försvinna i första taget.

Osoriogården ingår i det skyddade området Parque Rural de Doramas. Här finns också en bergstopp som helt enkelt är en överväxt vulkankrater som kan bestigas om man har mycket god kondition och är rätt utrustad med vandringskäppar och grova kängor. Osoriotoppen mäter 968 meter. På gården finns bord och bänkar för den som vill äta medhavd matsäck men det är helt förbjudet att göra upp eld. Den som vill besöka Finca De Osorio behöver bara ringa 928 63 00 90 och be om tillstånd.

(Det kan tilläggas att många kanarier dagligen använder området som promenadområde och för rastning av hundar. Tillstånd är därför egentligen inte nödvändigt eftersom portarna oftast är öppna och vakterna sällan är där, men enligt lagen skall man söka tillstånd fär att besöka Osorio-parken. Vill man åka dit i en större grupp och vara säkra på att inte bli bortkörda är det därför bäst att söka tillstånd. Red. anm.)

Regler för svampplockning på allmän mark på Gran Canaria

Angående var man får plocka svamp så gäller följande: Det är bara på allmän mark som man får plocka svamp. Allmän mark (Monte Público) är alla ställen som tex grillplatserna Las Mesas, Los Llanos de Ana Lopez, Tamadabaskogen, Finca de Osorio och La Laguna de Valleseco mfl. Där gäller regeln att man får plocka lite för husbehov, inte för att sälja till restauranter tex. De ställen som brukar nämnas oftast i tidningsartiklar om svampplockning är Tamadabaskogen och Osorio så det är kanske där det finns mest. När det gäller privat mark så behövs det tillstånd från ägaren för att överhuvud taget få vistas på marken och naturligtvis också för att ta med sig något därifrån, som tex svamp. Den typen av tillstånd (som säkert är svåra att få för det är svårt att veta vem som äger marken) bör inte blandas ihop med de tillstånd som man behöver för att besöka vissa allmänna platser som tex Finca de Osorio. Det är alltså viktigt att ta reda på om marken är privat eller allmän om man vill plocka svamp.

Karin Bertilsson

Studiebesök i en av Afrikas viktigaste hamnar

Foto: Leif Kempe / Text: Karin Bertilsson
Arkivfoton: Archivo de Fotografía Histórica de Canarias. FEDAC/CABILDO DE GRAN CANARIA / www. fotosantiguascanarias.org

"Ljushamnen" el Puerto de la Luz på Gran Canaria är en av de femton viktigaste hamnarna i Europa och ligger på femteplats i storleksordning i Spanien. När det gäller containertrafik är Puerto de La Luz den fjärde i rankingen i Spanien, efter Barcelona, Algeciras och Valencia. Det är en hamn som aldrig sover! Följ med Karin Bertilsson och Skandinaviska Klubben på studiebesök i en av den afrikanska kontinentens viktigaste hamnar...

Det var den 9:e januari som Karin Bertilsson bjöd på ett föredrag med gamla bilder om hamnen Puerto de la Luz. Ett par dagar senare drog ett gäng iväg på ett studiebesök, där man först togs emot på hamnkontoret. Sedan gick de vidare till hamnens driftcentral, Control Maritimo Portuario. Efter en lättare lunch började själva bussrundturen i hamnen.

En viktig del av en hamn är fyren. Vår fyr här ligger på berget med samma namn, El Faro och det finns dessutom en gata i La Isleta med samma namn.

Fyren byggdes när man gjorde de första planerna för en hamn i La Luz bukten, dvs redan på 1860-talet.
Det var ingenjören Juan de Leon y Castillo som gjorde ritningarna alltså samma ingenjör som har gjort ritningarna till Fyren i Maspalomas och flera andra fyrer här på öarna.

Eftersom vår fyr här på La Isleta ligger på bergskullen behöver den inte vara så hög för att synas från havet. Själva byggnaden är bara 10 meter hög. Byggnaden är alltså den samma som på 1860-talet men mekanismen är helt modern Sedan 1999 behövs det ingen bemanning. Fyren är utrustad med två lampor den sk.a f_örsta lampan på 400 watt och en reservlampa med halogenljus på 1000 Watt. Ljuset når 21 sjömil . Berget är 249meter Högt! Den här fyren täcker området mellan Punta Sardina på norra kusten och Melenara vid Teldekusten.

För en tid sedan kunde vi se hur myndigheterna restaurerade El Castillo de la Luz. Sedan stannade arbetet plötsligt upp och det ser väldigt skräpigt ut runt Castellet. Det berodde på att byggnadsfirman som hade utfört arbetet gick i konkurs men nu har man beslutat att ett annat bolag ska slutföra arbetet.

Det finns planer på att öppna ett sjöhistoriskt museum där, och bättre och lämpligare lokal än så kan man knappast hitta för detta ändamål.

Strax intill infarten till Hamnmyndigheterna finns det ett monument i en rondell. Rondellen heter Belen Maria och ett är efter en sextonårig flicka som man har gett plateen detta namn. 1980 gick stora delar av hamnarbetarna i strejk. Det var en strejk som pågick i flera hamner i Spanien inte bara här på ön. De strejkade för att det såg ut som de skulle förlora viktiga förmåner i arbetet och för att tryggheten i arbetet skulle försvinna.
Det var en konflikt som pågick länge och tom fruarna och barnen deltog i demonstrationer. En dag gick man ut i ett demonstrationståg här på gatorna och stoppade all biltrafik. En bilförare tappade tålamodet och körde in i folkmassan. Belen Maria, den sextonåriga dottern till en hamnarbetare dog när bilen körde på henne. Begravningståget gick genom hela hamnen och 25.000 personer deltog.Varje år samlas familj, släkt och vänner och representanter för arbetarrörelsen här och lägger blommor vid det här monumentet.

Ljushamnen el Puerto de la Luz är en av de femton viktigaste hamnarna i Europa och ligger på femteplats i storleksordning i Spanien. När det gäller containertrafik är Puerto de La Luz den fjärde i rankingen i Spanien, efter Barcelona, Algeciras och Valencia.

Det är en hamn som aldrig sover, ger service dygnet runt. Varje halvtimme kommer eller far ett fartyg. År 2007 passerade över 900.000 pasagerare hamnen via kryssnings-fartygen. Det var 16 procent mer än året innan och det ökar hela tiden.

La Autoridad Portuaria är den myndighet som styr och kontrollerar allt som händer i hamnen. Enbart här arbetar 300 personer varav 100 arbetar med hamnens säkerhet.

Fakta om Puerto de la Luz

- Puerto de la Luz är en viktig hamn för fiske, turism, reparationer och bunkringshamn.

- Totalt sysselsätter hamnen 10.000 om man räknar alla de olika yrkesgrupper som finns representerade här. 600 personer arbetar med av- och pålastning av fartygen.

- Markytan för installationerna är på 1.500.000 kvadratmeter.

- Förtöjningssträckan är 14 km lång totalt.

- Det finns 11 ramper för av- och pålastning.

- Största djupet i hamnen är 30 meter.

- 23% av all trafik här är inom öarna, 25% av all trafik är med spanska fastlandet

- 29% av all trafik är med Europa 23% av all trafik med resten av världen

- 70% av hamnens inkomster kommer från de hamnavgifter som alla fartyg får betala för att lägga till här.

- 30% kommer från de firmor och bolag som betalar hyra för att ha sina lokaler inom hamnområdet.




Staten, genom Hamnmyndigheten äger 51% av aktionerna och resten tillhör olika bolag som ägnar sig åt stuvning. De olika bolagen tillhör en sammanslutning som heter Sestiba och som utbildar personal och ställer sedan personal till förfogande åt alla de bolag som efterfrågar service.

Hamnen här som blev frihamn 1852 har numera en speciell status inom EU.

Det heter Regimen Economico Fiscal de Canarias REF sedan 1994. Det betyder ungefär "Kanarieöarnas speciella skatteregim". Det innebär att man kan erbjuda här en speciell zon för företag som bara vill manipulera varor här . Det området kallas Zec zonen.

Det stora området, La Peninsula del Nido har plats för alla de företag som vill installera sig här. Det finns en ZEC zon i hamnen i Arinaga också.

Det finns numera 3 terminaler för containers, Muelle Gran Canaria, Virgen del Pino och Leon y Castillo. Det lastas av 25-30 containers i timmen per kran.

Numera är Santa Catalinapiren vigd för passagerartrafik och därmed slipper de stora kryssningsfartygen lägga till ute i den yttre hamnen som de gjorde för några år sedan.
Tack vare detta kan turisterna gå av fartyget och befinna sig mitt i staden.

Totalt hanterar man 700.000 ton fryst fisk per år via 4.500 anlöpningar
Hit kommer flottor från Holland, Italien, Japan , Kina, Korea , Ryssland och Ukranien. Fisket har numera minskat lite sedan EU gjorde överenskommelse med Marocko så många fiskar där i stället.

Det finns 175 000 kubikmeter frysutrymme. Pirerna “El Muelle Pesquero” och “Muelle Sanapu” har också plats för de små traditionella fiskebåtarna.

Hamnen har sedan den kom till 1883 ständigt brett ut sig och vuxit samtidigt som staden Las Palmas har blivit större och större. Nu håller man på att bygga ut hamnen i det området som ligger mellan Reina Sofiapiren och halvön La Isleta.

Troligen kommer båtarna från Teneriffa att lägga till där i framtiden för att på så vis slippa runda hela den långa Reina Sofiapiren. Med detta kan själva restiden förkortas ca en halvtimme. Nära den nya piren finns det en plats som kallas El Esfinge, dvs. Sfinxen. Platsen har fått sitt namn efter en figur i lavasten som liknar en sfinx. Det är ett stort stycke lava som har blivit fristående ute i havet några meter från klippväggen.

Karin Bertilsson

Plocka kanatreller mitt i vintern på Gran Canaria

Svampplockningsutflykt till Finca de Osorio

Foto: Leif Kempe
Text: Karin Bertilsson / Björn Ulfsson

Många vet inte att de kanariska skogarna under vintern ofta kryllar av svamp! Dessutom är det precis som i Sverige tillåtet att plocka dem på många allmänna platser. I mitten på december gjorde Skandinaviska Klubben en utflykt till en "svampställena", Finca de Osorios, som är ett fint utflyktsmål strax utanför Teror.

Det är speciellt i Gran Canarias inre delar, uppe i bergen och i norr som svampen finns. Här liknar ju vinterklimatet ganska mycket en svensk höst med temperaturer runt 5 - 8 grader. Under en lite kallare och blötare säsong som 2008/2009, så är klimaet perfekt. Inte så bra för bad och strandliv kanske, men vem säger nej till att plocka lite kantareller mitt i vintern? När Skandinaviska Klubben i Las Palmas under ledning av Karin Bertilsson gjorde en utflykt till Osoriosgården utanför Teror, ett par mil från Las Palmas, så fanns det gott om svamp. Det var en blöt och regnig dag och svamparna gömde sig under lager av gamla bruna löv. Ett tips kan vara att ta med en liten trädgårdskratta för att kratta undan gamla löv så att man ser svampen bättre.

Det var måndagen den 15:e december som en grupp från Skandinaviska Klubben besökte det gamla kanariska godset, med sin säregna natur och smått surrealistiska trädgårdsarkitektur. För att ta sig dig åkte man buss från Catalinaparken vid 10:30. Därefter hämtade bussen upp ytterligare några utflyktsdeltagare vid Estadio Insular. Under utflykten tog man sig en välförtjänt paus där man åtnjöt pastasallad och vin, öl och kaffe med dopp i den våta men vackra parken.

Finca de Osorio

En höjdpunkt för många var att få höra Karin Bertilsson berätta ett av sina informativa och intressanta historiska föredrag, som denna gång handade om just gården Finca de Osorio.

Den här gården, som ligger en dryg kilometer utanför Teror, tillhör numera El Cabildo (som motsvarar ungefär "Länstyrelsen".) De köpte gården 1981 för att allmänheten ska kunna nyttja den för friluftsliv.

Den första ägaren var Gregorio Trujillo Osorio. Han bestämde år 1595 att gården skulle bli en fideikomiss dvs att hela egendomen inte fick styckas upp eller delas. Ingen mark fick säljas och dessutom skulle varje arvinge se till att värdet ökade för var generation. 100 guldmynt skulle värdet öka, oftast genom att man köpte upp mera mark och lade till den man hade. Av familjen Osorio var den sista arvingen en nunna och hon gav bort gården till släkten Manrique de Lara. När den spanska regeringen till sist beslöt att fideikomisserna skulle upphöra, år 1836 var ägaren ett barnbarn till den greve som oftast kallas "tomatgreven".

De förmögna som ägde stora gårdar ville ha exotiska växter och gärna djur också som statussymboler. De som inte kunde resa själva till främmande länder och hämta växter kunde alltid betala besättningen på något fartyg för att de skulle hämta hit exotiska trädslag. På det viset kom det hit jakaranda , araucaria, magnolia, camelia etc. Vi kan också se olika typer av ek här, det finns tom korkek. Äkta kastanj finns det också gott om. Dessutom finns det amerikansk platan och en nära släkting till amerikansk kermesbär. Rosenbuskarna som finns i trädgården har en utsökt doft. Bland de kanariska växter som finns här märker man speciellt den vackra ”Bicacarera”. Det är en endemisk slingerväxt som har stora klockformade blommor, ca 6 cm höga.Växtens namn på latin är Canarina canariensis och blommornas storlek och ljusröda färg gör att den är mycket uppseendeväckande. Växten är flerårig, under sommaren torkar stjälken ut och till hösten växer det ut en ny. ”La Bicacarera” som växten kallas populärt blommar mellan nov. och maj. Bären är stora och orangefärgade och ingick i den ursprungliga befolkningens föda. Familjen på gården hade också påfåglar, fasaner och svanar. Det finns här en sorts näbbmöss som är endemiska för den här delen av ön. De kallas Musaraña de Osorio. Bland fåglarna som finns här kan nämnas bofink, rödhake, koltrast, och hornuggla.

1880 hade man ett kungligt besök, det var ett privat besök som den brittiske kronprinsen Eduard gjorde här. Eduard var son till drottning Victoria och blev kung efter hennes död. Huset är på 1000 kvadradmeter och består av två delar, en i kanarisk traditionell stil som är från slutet av 1500-talet och en nyare del i brittisk stil från 1800-talet. Numera finns det ingenting av den ursprunglig inredningen. Skolbarn och andra kollektiv kan hyra gården som fungerar ung. som ett vandrarhem. Det finns stora salar med bäddar. Skolorna kan också be om en speciell värd som tillsammans med barnens egna lärare tar med barnen runt på gården och låter dem deltaga i jordbruket och lära sig saker om natur.
Längre tillbaka fanns det ett femtontal familjer som arrenderade jorden. Det drivs fortfarande jordbruk på jorden men numera är det endast ett par familjer som bor där och tar hand om jorden och djuren. När skolbarn vistas på gården får de deltaga i arbetet för att se hur det går till.

Sus scrufa porcus –svart grisras från Afrika

När de första innevånarna kom hit från Afrika hade de djur med sig, getter, får och grisar. Grisarna var av den svarta rasen som tidigare var mycket vanlig i Afrika men som nu är ganska ovanlig eftersom stora delar av befolkningen är muslimer och de är inte intresserade av att föda upp grisar. Tidigare var det här den enda ras av grisar som fanns på öarna men på 1950-talet fick en politiker för sig att man skulle ta hit små rosa griskultingar från norra Europa. Till slut var det bara på ön La Palma som man fortsatte med den svarta rasen. Men klimatet här passar inte grisarna från norra Europa och de blir ofta sjuka. Man har nu börjat föda upp de svarta grisarna igen som är mycket mer motståndskraftiga mot sjukdomar. De får tex inte grispest. De här grisarna växer långsamt men de som har provat köttet säger att det är värt att vänta på för köttet har mycket hög kvalitet. Här på Osorio föder man upp grisar som man sedan delar ut till de uppfödare som vill ha. De förbinder sig att ha kvar djuren tills de har fått flera kullar och lämna en el. flera smågrisar till Osorio som i sin tur lämnar dessa till en annan gård. På det här viset undvikar man inavel. De har stora öron, skrynklig hud. Medelvikten för en galt är 170 kg och för suggor 130 kg. I snitt får de 8 griskultingar.

Man använder den här gården för återplantering av flera olika träd av den typ som ingår i Laurisilvaskogen. Det är ständigt gröna träd där tex den kanariska lagern ingår. På flera ställen i Europa och på spanska fastlandet finns det sjukdomar som attackerar almträden. Det är så stor risk att man pratar om att almarna kan komma att försvinna. För att förhindra detta ska man plantera friska almar här för sjukdomen har ännu inte kommit hit. Det finns flera mycket gamla eucalyptusträd på gården. Ett av dessa träd mäter 4,80 meter i omkrets. Eucaplytusträden kommer från Australien och Tasmanien. De planterades här för att man ville ha ett snabbväxande träd till virke. Verklig stor nytta av dem fick man när man byggde vägarna här för rötterna binder jorden och förhindrar att vägen rasar. Eftersom träden behöver mycket vatten torkar de upp vägkanterna. Bladen ställer sig så att solen kan torka upp vägbanan. Det är det femte vanligaste trädslaget här på ön. Numera vill man återplantera kanariska träd långs med vägarna men eucalyptusträden är mycket omtyckta och kommer inte att försvinna i första taget.

Osoriogården ingår i det skyddade området Parque Rural de Doramas. Här finns också en bergstopp som helt enkelt är en överväxt vulkankrater som kan bestigas om man har mycket god kondition och är rätt utrustad med vandringskäppar och grova kängor. Osoriotoppen mäter 968 meter. På gården finns bord och bänkar för den som vill äta medhavd matsäck men det är helt förbjudet att göra upp eld. Den som vill besöka Finca De Osorio behöver bara ringa 928 63 00 90 och be om tillstånd.

(Det kan tilläggas att många kanarier dagligen använder området som promenadområde och för rastning av hundar. Tillstånd är därför egentligen inte nödvändigt eftersom portarna oftast är öppna och vakterna sällan är där, men enligt lagen skall man söka tillstånd fär att besöka Osorio-parken. Vill man åka dit i en större grupp och vara säkra på att inte bli bortkörda är det därför bäst att söka tillstånd. Red. anm.)

Regler för svampplockning på allmän mark på Gran Canaria

Angående var man får plocka svamp så gäller följande: Det är bara på allmän mark som man får plocka svamp. Allmän mark (Monte Público) är alla ställen som tex grillplatserna Las Mesas, Los Llanos de Ana Lopez, Tamadabaskogen, Finca de Osorio och La Laguna de Valleseco mfl. Där gäller regeln att man får plocka lite för husbehov, inte för att sälja till restauranter tex. De ställen som brukar nämnas oftast i tidningsartiklar om svampplockning är Tamadabaskogen och Osorio så det är kanske där det finns mest. När det gäller privat mark så behövs det tillstånd från ägaren för att överhuvud taget få vistas på marken och naturligtvis också för att ta med sig något därifrån, som tex svamp. Den typen av tillstånd (som säkert är svåra att få för det är svårt att veta vem som äger marken) bör inte blandas ihop med de tillstånd som man behöver för att besöka vissa allmänna platser som tex Finca de Osorio.

Det är alltså viktigt att ta reda på om marken är privat eller allmän om man vill plocka svamp.

Karin Bertilsson

Ät middag hos Antonio från Sällskapsresan!

I hjärtat av Gran Canarias mest slorslagna naturreservat

- Sveriges mest kände kanarier driver restaurang Rapphönan!

Foto: Leif Kempe
Text: Björn Ulfsson / Bengt Björnekärr
I hjärtat av Gran Canarias mest storslagna bergsområde ligger restaurang Rapphönan - La Perdiz. Byggd helt i svenskt timmer av "Sveriges mest kände kanarier" är restaurangen det självklara matstoppet under en bil- eller busstur genom det sagolika naturreservatet.

La Perdiz - Restaurang Rapphönan - är en välkommen oas som omväxling mot många av de kanska kala och kyligt dekorerade kanariska pubarna och restaurangerna vi är vana vid på ön. På La Perdiz brinner en brasa oftast i den öppna spisen, och det guldbruna timret riktigt lyser av värme.


Restaurangen är som en perfekt blandning av det naturligt svenska och det rustikt kanariska. Men så är byggnaden också helt och hållet byggd av Antonio Sarmiento, en man som är (nästan:-) lika mycket svensk som han är kanarier.

Maten är utsökt och portionerna är generös och rikligt tilltagna, med några av de bästa rätter det kanariska köket kan erbjuda. Generös är också Antonio själv, och han pratar gärna svenska med gästerna efter sina år i Sverige. Antonio är en hängiven Gran Canaria-vän och kan allt om vandringslederna och svampställena uppe i bergen - kunskap som han gärna delar med sig av.

Det finns nämligen gott om svamp på Gran Canaria, och många av de bästa svampställena finns alldeles i närheten. Det finns både kantareller och andra lokala varianter, som smakar väl så läckert när de tillagats av Antonio och hans kökspersonal i restaurang Rapphönan.

Men låt oss backa tillbaka lite. Vad har Antonio för koppling till Sverige? Varför talar han flytande svenska? Och ser han inte lite bekant ut?

Antonios relation med Sverige började på 60-talet, innan Kanarieöarnas ekonomi hunnit njuta av turismens frukter, och många Antonio liksom många andra kanarier hade det svårt ställt. Som så många andra kanarier på den tiden, sökte han sig därför till Sverige för att arbeta. Efter några år i restaurangbranschen fick Antonio en stor vänkrets i Sverige och gifte sig såsmåningom med svenska Karin, som han senare fick två döttrar med.

Men efter många år i restaurangbranschen började Anonio längta efter sitt hemland igen. Turismen gav nya möjligheter till inkomster och hela familjen flyttade till Gran Canaria, där Antonio fick jobb som portier på SunWing / Monte Rojo i San Augustin. Det var där han tillfrågades av en känd svensk komiker och underhållare om han ville vara med i en komedifilm om svenskarnas relation till Gran Canaria.

Det var så Antonio blev filmstjärna i en Sveriges genom tiderna mest populära komedi; Lasse Åbergs "Sällskapsresan" från 1980. Han spelar i filmen den sluge portiern som lyckas avspisa klagomålen från en sur charterturist genom att hålla upp en spegel för att visa att hotellet hade havsutsikt.

- Det var ett mycket trevligt avbrott i jobbet att vara med i filmen, berättar Antonio.

Fortfarande har Antonio väggarna fulla med tidningsurklipp och bilder från filminspelningen, trots att det gått nästan 30 år sedan Sällskapsresan.

- Jag har urklippen uppe mest för att folk fortfarande tycker det är så roligt att se dem, säger Antonio och skrattar.

Två år efter "Sällskapsresan" blev Antonio änkeman och ensamstående med sina två döttrar. En tid av hårt arbete. Han bestämde sig för att skapa en restaurang i Tejeda, och köpte två friggebodar där han bodde med flickorna medan han dubbelarbetade och pendlade mellan jobbet i San Augustin och byggnationerna i Tejeda.

Han importerade allt virket från Sverige i tre fullproppade containrar, och han har gjort hela arbetet själv. Det gäller inte bara träarbetena, utan även murar, golv och och trädgårdsgångar. Till och med stenarbetena har han gjort själv.

Nu ägnar han tiden åt att driva restaurangen och finputsa på huset. Till sin hjälp att driva restaurangen har han sin unga vackra hustru Isabel och sina två döttrar Karolina och Monika, som kommer och hjälper till ibland.

Men på måndagar, då håller restaurangen stängt, för då är Antonio ute och jagar rapphöns med sina prisbelönta pointerhunder eller plockar svamp på sina favoritställen i de kanariska bergen.

Så här hittar man till La Perdiz: I byn Tejedas ena ände ligger en bensinmack och en busstation. Restaurangen ligger cirka 300 meter därifrån, upp i backen.

Terors "Romeria del Rocia", en annorlunda fiesta med Andaluciska drag!

Andalusien i Spanien och Teror på Gran Canaria tillhör varandra!

Foto: Inger Hjelm, Milagro & Leif Kempe / Text: Gunnar Forsberg
En gång varje år, på hösten, kommer en hel stor Andalusisk brödrafamilj och sympatisörer till Teror för att fira La Romería del Rocio. Dit kommer man den sista söndagen i oktober klädda i typiska kläder, med utsmyckade hästar och vagnar till trummor och pipors ljudliga takt. Från lantstället Finca de Osorio går processionen med Rocio - jungfrun fram till den stora kyrkan i Teror, för att möta Pino-jungfrun inne i kyrkan och den Vita Duvan, en tradition som man bevarar och upprepar varje år.

"Rocio de Teror" firas i den lilla staden Teror, på Gran Canaria varje höst. Sedan spanjorerna invaderade de Kanariska Öarna på 1400-talet, har det under åren uppstått ett tycke mellan Andalusien och Kanarieöarna. På 1400-talet inkorporerades de kanariska öarna i den universella historieskrivningen genom att "ta över" öarna i Spanska Kronans namn. Flera andra: portugiser, normander, holländare och engelsmän försökte tillskansa sig länder och land i dessa trakter, men spanjorerna kom först.

Den dåvarande befolkningen kallades Guanches, ett folk som man tror ursprungligen kom från Magreb och Atlasbergen. Dessa människors kultur utrotades mer eller mindre genom massakrer och spansk ockupation av öarna genom conquistadorerna. En stor del av guanche-befolkningen dödades på kort tid under kolonisationens första år. Trots allt detta fanns det kolonisatörer som förenade sig med guanchernas kvinnor och deras avkomma under seklerna räknas som dagens aktuella befolkning på öarna.

Det anlände folk från hela Spanien, Balearerna, Portugiser, Malteser, Judar, Mozaraber, m.fl. Bland alla dessa invandrare var det Andalusierna som representerade de flesta. Därför är det mest andalusiskt blod dom flyter i Kanariska befolkningens ådror.

Det har fortsatt att anlända Andalusier som tjänstemän i statligt tjänst, militärer eller som vanliga invandrare till öarna. Man kan tydligt se artistiska, poetiska och arbetsamma människor som har vävt samman det sociala Canariska folket, vilket idag uppfattas som Den Canariska Kulturen.

Med Andalusierna fick vi också deras spanska dialekt, inte läspljudet från centrala Spanien, och även deras olika och speciella efternamn. Vår affärsgata Calle Mayor de Triana vid gamla stan i Las Palmas, är ett namn efter en känd stadsdel i Sevilla. Las Palmas katedral Santa Ana har sitt namn efter katedralen i Sevilla. Våra Karnevaler som vi tagit efter Cádiz med sina fester och murgas, som blivit mycket kanariska under åren.

Allt detta och Rocio-jungfrun är traditioner som upprepas årligen på vår ö, Gran Canaria.

Även Sevillas Feria de Abril (Aprilutställningen) har sitt berättigande här på öarna, men med mera lokal betoning under den underbara våren här på ön.

En gång varje år, men på hösten, kommer hela denna stora Andalusiska brödrafamilj och sympatisörer till Teror för att fira La Romeía del Rocio. Dit kommer man den sista söndagen i oktober klädda i typiska kläder, med utsmyckade hästar och vagnar till trummor och pipors ljudliga takt. Från lantstället Finca de Osorio går processionen med Rocio- jungfrun fram till den stora kyrkan i Teror, för att möta Pino-jungfrun inne i kyrkan och den Vita Duvan, en tradition som man bevarar och upprepar varje år.

Gunnar Forsberg

Perez Galdos, en ärorik teater som generationer hjälpt till att skapa

Foto: La Fedac, Lef Kempe & www.perezgaldos.es
Text: Karin Bertilsson / Björn Ulfsson
Skandinaviska Klubbens besök på teatern Perez Galdos var inte bara en möjlighet att se en av Las Palmas vackraste byggnader, utan också en djup inblick i Las Palmas historia.

- Det här är inte bara en teater, utan Teatern med stort T för hela Las Palmas befolkning. Det här är en teater som alla i staden känner sig delaktiga i, sa Karin Bertilsson, som var klubbens underhållande och välpålästa guide under studiebesöket.

Den nya teatern skulle bli en pampig byggnad i italiensk stil som var värdig de stora nationella och internationella artisterna på den tiden. Målet för bygget av Perez Galdos-teatern var att skapa en mer prestigefylld byggnad än de tidigare teatrar som fanns. När bygget blev av var det ett samarbete mellan många olika parter, som hade tagit mycket energi och samlad beslutskraft att genomföra:

- Ända sedan 1860-talet ville man bygga en ny teater, och ett aktiebolag bildades för att få in pengar. För att kunna genomföra bygget letade man dels efter billig mark att bygga på, och man gjorde insamlingar och auktioner på dyrbara föremål som hade skänkts av kända personer, berättade Karin Bertilsson.

Klicka här för att läsa mer om Perez Galdos och se Vimmel-bilderna från Las Palmas vackraste byggnad!

Gaspar, Melchior & Baltazar kommer på sina kameler!

På Trettonhelgen är det kanarisk julafton med De Tre Vise Männen!

Foto: Leif Kempe / Text: Björn Ulfsson
Kanarierna har det bra dom... för dom har två julaftnar! Många spanjorer, och kanarier, firar nämligen både "vanlig jul" dvs den 24:e och den 25:e, och Katolsk jul. Den traditionella julaftonen, och den viktigaste, är under Trettonhelgen då man ämnar sina julgåvor. Och det är inte Jultomten som de spanska barnen väntar på, utan Bibelns Tre Vise Män, Melchior, Gaspar och Baltazar, som kommer ridande på sina kameler...


OBS! Hålltider för det kanariska Julfirandet under dagen och natten den 5:e januari finns längst ner i artikeln!


Det är vid högtider som jul som man verkligen kan se att Spanien och Kanarieöarna är ett katolskt land, vars seder, bruk och trossystem skiljer sig ganska väsentligt från Sverige och övriga Norra Europa. De seder och symboler som är mest populära under julen i Spanien är helt hämtade från Bibeln, vilket är något som vi bara delvis är vana vid.


Inga hedniska traditioner här!

Den Amerikanska och Nordeuropeiska Jultomten (Father Christmas - or "Santa Claus" - på engelska) har visserligen en del av sina rötter i legenden om en givmild och god tysktalande biskop som gav de fattiga mat och presenter på jul. Men mycket bottnar också i den nordiska hednamyten om "hustomten"som kunde ge både julgåvor och jul-"klappar", dvs en smäll i huvudet, om han var på dåligt humör. Julgranen, glaskulorna i granen, ljusen, grisen, allt härstammar egentligen från hedniska fruktbarhetsriter vid Vintersolståndet, långt före Kristendomens intåg i norra Europa.


Julgranen en "kommersiell inkräktare" i den katolska julen

I Spanien har dessa traditioner krypit in långsamt, främst på kommersiella vägar. Men
det är de kristna symbolerna, och Evangeliet om Jesus födelse, som är det absolut viktigaste i spanskt och kanariskt julfirande. Man ser det inte minst på alla jullandskap som finns uppställda, och man ser det allra mest under den spanska julaftonen, den 5:e januari, då julens stora parad äger rum överallt i spanska städer. Julnatten, natten mellan den 5:e och den 6:e december, är en stor festnatt för alla kanarier, och alla vuxna börjar då sitt festande symboliskt vid midnatt! Julgåvorna delas ut under den spanska juldagen, den 6:e december, och det är en lugn familjehelg, då de flesta affärer, restauranger och barer har stängt.

Då är det inte jultomten som barnen väntar på, utan de Tre vise Männen Melchior, Gaspar och Baltazar. Dessa gestalter är helt och utan tvekan tagna från Bibeln och Evangeliet. De var ju de Tre Magiska Kungarna från Öst, eller de Tre Vise Männen, som några dagar efter Jesu födelse, enligt Evangeliet uppsökte Jesusbarnet efter att ha sett en stjärna födas, vilket de såg som ett tecken på att världens Frälsare hade kommit till jorlden.

Varje år är det ett hedersuppdrag för tre män i varje spansk stad att få klä upp sig i orientaliska kläder och rida kamel genom staden. De Tre Kungarna kastar godis åt alla barn som hänfört följer paraden år efter år. I stora städer som Las Palmas så är julparaden ett enormt jippo som kan mäta sig med Karnevalsparaden i storlek. Hundratals personer klär upp sig till olika bibliska personligheter, romerska soldater och i alla möjliga olika historiska dräkter i en parad som varar i timmar.


De Tre Vise Männen ger gåvor till Gran Canarias fattiga

Det är också till de tre Magiska Kungarna som spanska barn skickar sina önskelistor. Och troget den gamla traditionen så finns det aktiskt välgörenhetsorganisationer som delar ut julklappar just på jul, med avsändare från någon av de Tre Vise Männen. Dessa gåvor kommer ofta från välbärgade barn som under julen delar med sig av sitt överflöd till de som har mindre.

Under hela december månad så står det kurer uppsatta på olika strategiska platser, målade i de Vise Männens symboliska färger, och med springor för både barn och vuxna att stoppa in sina "önskelistor". Många har sin speciella favorit bland de tre, men populärast är Melchior.

Hålltider för det kanariska julfiranadet i Las Palmas

I Las Palmas anländer de Tre Vise Männen i Santa Catalina-hamnen redan klockan 11.15 på förmiddagen. Då blir det familjeunderhållning riktad mycket till de minsta barnen. Det är en ganska "plastig" tillställning under dagen med mycket Disneyfigurer och kommersiella inslag, jämfört med själva paraden, som börjar först klockan 17.00.

Paraden börjar på La Isleta vid Castillo de La Luz och går till Perez Galdós-teatern i Triana.

Julparaden är i likhet med Karnevalståget en genuint spansk upplevelse med hög energi och en enorm folklig kreativitet. Det är ett evenemang som man inte bör missa om man aldrig sett paraden tidigare!

En rolig tradition är också att efter barnen fått sitt under dagen, så fortsätter de vuxna festandet i Triana och San Telmoparken. Natten mellan den 5:e och den 6:e januari är Gran Canarias största festnatt, och det är nästan omöjligt att komma fram på gatorna då. Det är också traditionellt nattöppet i affärerna, och många väntar avsiktlig med att köpa sina julklappar till den natten.

Det är typiskt för Kanariskt festande att allt för vuxna under "julnatten" börjar klockan 24.00. Kanarierna älskar att vara uppe mycket sent på nätterna, och de förstår sig inte alls på oss skandinaver som vill gå hem och lägga oss vid elvatiden på kvällen. Då har de flesta kanarier bara hunnit värma upp med förfest på sin höjd!

Liksom tidigare år kommer det även att hållas en loppmarknad under julnatten. Den har traditionellt hållits på Calle Mayor de Tríana, men flyttas i år till Calle Francisco Gouiré. Loppmarknaden börjar också klockan 24.00!

Under hela dagen pågår den sevärda konsthantverksmässan i San Telmoparken. Det är konsthantverkarorganisationen La FEDACs årliga uppvisning av traditionell kanariskt konsthantverk, och utställningen pågår mellan 10.00 på morgonen och midnatt. Hantverksutställningen slutar alltså klockan 24.00, så de som vill vara i Triana tidigare under kvällen behöver alltså inte vänta tills midnatt med att gå dit.

Klockan 24.oo börjar också en konsert vid Santa Ana-katedralen. Uppträder gör "Non Trubada".

Även den vanliga marknaden på taket till busstationen i San Telmo, som normalt hålls varje lördag, tidigareläggs i år till lördagen, så att även dessa handlare kan ta del av julkommersen.


Juldagen en en stilla dag med familj och släkt

Under söndagen, som är som den svenska juldagen, har de flesta affärer stängt och kanarierna tillbringar dagen med att äta julmåltid tillsammans med familj och släkt.

Text: Björn Ulfsson
Foto: Leif Kempe

Så minns vi Palmitos Park

Lycka till med återuppbyggnaden, Palmitos Park!

Foto: Björn Ulfsson, Leif Kempe & Terri Casella
Text: Björn Ulfsson
2007 var ett dramatiskt år för Gran Canaria. Tyvärr var det också året då vi miste en av de finaste attraktionerna på ön, Palmitos Park.

Vi på Kanarieliv vill härmed hylla fågelparken med en tillbakablick från Palmitos, coh önska Gott Nytt År inför återuppbyggnaden som skall ske under 2008.


När jag först hörde talas om Palmitos Park måste jag erkänna att jag var ganska skeptisk. Jag trodde mest att det var en ful turistanläggning med rader av inburade djur på en tråkig platt åker nånstans i Playa Inglés. Men när jag väl kom dit så ändrade jag ganska snabbt åsikt. Bara vägen dit, i dalgången som leder upp till parken mellan bergen är en av öns vackraste.


Palmitos Park är allt annat än en traditionell djurpark. Byggd i naturlig terräng, liksom klättrande upp längs berget, är Palmitos en upplevesle för alla sinnen. Inte minst får man en ordentlig work-out om man vill se hela parken. Fågelshowerna med örnar och exotiska fåglar är ett måste, men det frestar på att gå upp för de slingrande stigarna till parkens högsta pukt. Där finns en enkel läktare där en otrolig utsikt breder ut sig. Man får en känsla av att befinna sig i Gran Canyon eller någon annan av världens mer kända naturområden, och när de stora fåglarna flyger fritt omkring mellan bergtopparna så känns det som om man var en del deras naturliga miljö, och inte tvärt om. Både örnshowen och de exotiska fåglarna är en fantastisk uppleveöse som det är värt varje svettigt steg upp hit för att uppleva. Och det är värt att ta en paus med en hamburgare, pommes frittes och något att dricka i den enkla restaurangen uppe vid fågelläktaren. Även om maten är ganska dyr och sisådär, så är det långt ned till ingången... och att se hela hela parken tar minst sex timmar i anspråk, så budgetera gärna för att äta två gånger under dagens lopp!








Hela Palmitos Park är mer som en naturupplevelse än som en parkupplevesle. Parken har hundratals arter av blommor, kaktusar och örter längs stigarna, och lika mycket en botanisk trädgård som en djurpark. Många av fågelburarna är dessutom "öppna", dvs att man kan gå in i dem så att man blir en del av fåglarnas miljö. Det finns många tama och lustiga djur som inte är rädda för att gå fram och hälsa och skoja.

Flamingofåglarna är ett fotografernas paradis. Har man bara de minsta lilla det minsta fotointresse är det lätt att gå i timmar och förlora sig i bilder på de färgglada fåglarna, som poserar på bara några meters avstånd, i en miljö som nästan ser helt autentisk ut.

En höjdpunkt är de vita papegojorna, som är så nyfikna och tama att de kommer fram och "hälsar" på de förbipasserande genom att "skaka hand" genom gallret.

Återuppbyggnaden av Palmitos Park är nu i full gång och i oktober beviljade den kanariska regeringen ett efterlängtat stöd på en miljon Euro för återuppbyggnaden av fågelparken .

Palmitos Park, som öppnade för 27 år sedan, är en av de viktigaste turistattraktionerna på Gran Canaria. Därför vill den kanariska regeringen nu att återuppbygganden sker så snabbt som möjligt.

Endast 70 fåglar omkom i branden, medan cirka 90 procent enligt uppgift överlevde. De flesta av de fåglar som släpptes fria av personalen, , har nu frivilligt återvänt till parken.

Ögonvittne berättar

- Samma dag som branden nådde parken så öppnade vi våra dörrar som vanligt klockan 10.00 på morgonen och 800 turister väntade på att få komma in, berättar parkdirektör Pedro Codina.

- Det var 48 grader varmt och vi kunde se röken från skogsbranden som härjade i Mogan. Vi trodde aldrig att branden skulle nå parken! Men klockan 14.00 gav myndigheterna påbud om att parken måste evakueras, och det gjorde vi trots att branden fortfarande var flera kilometer borta, fortsätter Pedro Codina.

- Klockan 20.30 på kvällen fick vi besked om att hela dalen måste evakueras och då bestämde vi oss förattsamtidigt öppna burarna och släppa ut fåglarna, innan vi själva avlägsnade oss från platsen. När vi kom tillbaka nästa morgon så var 65 procent av parken totalförstörd av branden, och det den värsta syn jag någonsin upplevt, säger parkdirektör Pedro Codina.

Text: Björn Ulfsson
Foto: Leif Kempe, Björn Ulfsson & Terri Casella

Bizarra hedniska ritualer har överlevt i den kanariska katolicismen

Kanariska Luciafirandet - en invecklad katolsk ritual med magisk kraft att hela dålig syn

Text och foto: Björn Ulfsson
Tiotusentals människor brukar delta varje år i firandet av Lucia som på Gran Canaria. Förutom att deltagarna, precis som oss svenskar - ofta intager ett och annat glas alkoholhaltig dryck för mycket denna dag - så har kanarisk Lucia mycket få likheter med det svenska firandet.

På Gran Canaria firas Lucia nämligen på det ursprungliga katolska viset, och förutom att Santa Lucia fått äran att vara skyddshelgon för byn Santa Lucia, så är hon också skyddshelgon för synen.

Många inslag i den här processionen- och de flesta andra kanariska fiestor - kan tyckas bizarra för oss svenskar, som tex den här offergåvan i form av ett avhugget grishuvud i en korg, som "offras" på kyrktrappan tillsammans med "blote" av mjölk och vatten. Denm här "offerceremonin" utförs av den svenska Lucian, som ofrrar mjölken, och den kanariska som offrar vattnet. Man häller vattnet och mjölken på kyrktrappan för att på "magisk" väg försäkra sig om god skörd för bönderna.

Dessa seder kommer från urgamla jordbrukstraditoner som bottnar i katolicismens 2000-åriga historia, och därmed till och med ännu längre tillbaka i de sydeuropéiska hednareligionerna.

Dessa traditioner har överlevt på Gran Canaria i högre grad än kanske någon annanstans i Europa.

Lucia är dock i högsta grad en katolsk högtid, och hela nio präster brukar delta i den nära två timmar långa mässan i Santa Lucia den 13 december. När mässan är över bär byns män runt den stora helgonbilden i en enorm procession på gatorna, följda av tiotusentals trogna pilgrimmer som sjunger och ber till helgonet.

Pilgrimmer från hela den kanariska övärlden reser hit för att delta - människor som är blinda eller har ögonproblem, och som hoppas på hjälp och bättring från helgonet. Många kommer också för att be för nära och kära som är sjuka och inte kan delta.

Otaliga kanarier menar att de upplever "healing" när de deltar i processionen, och dessa djupt troende katoliker anser att Jungfru Maria och helgonet Lucia står för kraften bakom detta "mirakel".

Den svenska lucians deltagande är begränsat till en hederplats i både kyrkan och processionen. Sjunga får hon inte göra, eftersom Sverige är ett protestantiskt land och Luciafirandet anses mer som en sekulär tradition i Sverige.

Men kanarierna som deltar i firandet uppskattar verkligen den svenska närvaron, och under dagens gång brukar Lucian få hundratals kindpussar och kramar medan kamerorna blixtrar.

Dagen innan - den 12:e december - brukar kröningen och det svenska Luciafirandet med de sedvanliga sångerna - äga rum i kyrkan Templo Eucomenico i Playa Inglés.

Pozo Izqioerdo har Gran Canarias mest moderna energiforskning

Teknikladdat besök på Teknologiska Institutet

Foto: Leif Kempe Text: Karin Bertilsson
"Sol, vind och vatten..." sjöng Ted Gärdestad i mitten av 70-talet, och just de elementen kommer den här artikeln att handla om. Läs om när Karin Bengtsson guidade en grupp teknikintresserade från Skandinaviska Klubben för ett besök på Teknologiska Institutet i Pozo Izquierdo.

Under torsdagen åkte Skandinaviska Klubben i Las Palmas på ett intressant studiebesök på det Teknologiska Institutet, ITC, i Pozo Izquierdo. Svensk guide var Karin Bertilsson, vars föredrag som hon gjorde under bussresan , och som vi nu har nöjet att återpublicera här på Kanarieliv.

Den kanariska guiden på ITC var Carlos Hernandez Rodriguez, och han gav en förnämlig visning av institutet och en fin presentation av ITCs verksamhet.

ITC är ett offentligt verk som skapades av den Kanariska regeringen, för 15 år sedan, alltså 1992. Man ägnar sig åt forskning och utveckling av produkter och ITC lyder under Arbete, Industri och handel.Syftet är att främja och hjälpa de kanariska företagen och bl.a. hålls där en hel del kurser.

Totalt har ITC 192 anställda där huvuddelen är ingenjörer och specialister inom olika områden. Det finns ett huvudkontor i Las Palmas där man har hand om det administrativa och dessutom finns det installationer där man gör större delen av forskningen i Pozo Izquierdo här på Gran Canaria och i Santa Cruz på Tenerife.

Att installationerna för förnyelsebara energikällor ligger i Pozo Izquierdo är ingen slump. Här finns de idealiska förhållandena för denna typ av forskning. Vinden, solen och det salta vattnet finns här. Den forskning man utför kan många gånger komma till nytta utanför ö-gruppen och man samarbetar med andra länder. Kanarieöarna ingår ju i det man brukar kalla den Makaronesiska regionen. Förutom Kanarieöarna ingår Madeira, Azorerna och Kap Verde. I vissa sammanhang räknar man också dit Salvage-öarna och norra Afrikas kustremsa. Det var botanisten Philip Barker Webb som först gav det här området det namnet för likheter i växtlighet och klimat. Pozo Izguierdo har nämligen klimatförhållanden som mycket påminner om Afrikas kust.

För den språkintresserade kan tilläggas att Makaro betyder "lyckliga" och Nesios betyder "öar" på grekiska! "De Lyckliga Öarna" är ju ett begrepp som Platon och de tidiga grekerna använde för att beskriva Kanarieöarna, just för deras behagliga klimat.

Den här platsen är inte längre en fattig kustremsa där man endast odlade tomater och fiskade lite utan nu har den hamnat på världskartan tack vare vinden, solen och de speciella vågor man finner här. Vågor som gör att man har stora internationella tävlingar här i Windsurfing och några av världens bästa i denna sport kommer från den här orten. Vågorna anges vara i klass med de bästa på Hawaii, Australien och Kalifornien.

Tack vare det Teknologiska Institutet är platsen också känd bland världseliten inom forskning och man har besökare från hela världen. På uppdrag av olika myndigheter gör man installationer som t.ex. i Tunisien, Egypten och Jordanien där man har installerat avsaltningsverk som drivs helt och hållet med solenergi. Just nu håller man på med att installera samma sak i ett fattigt område i Marocko.

Man forskar inom sol och vindenergi och dessutom om avsaltning av havsvatten. Man har också forskat en hel del om väte som ny energikälla och i oktober i år hade man ett stort seminarium om väte med deltagare från hela världen. Man håller också på med utveckling av metoder att producera kyla med förnyelsebara energikällor.

En viktig del av arbetet är också att skapa nya dataprogram som hjälper till att använda sol och vindenergi. Man studerar också hur man bäst ska kunna anpassa byggnader för dom nya energikällorna. Man tillverkar biodiesel av vegetabiliska oljor som har använts av hotell och restauranger. Tillsammans med länstyrelsens ( El Cabildo) jordbruksskola forskar man om olika algers användningsområden.

Nästa år skall det bli världsutställningen i Zaragoza på spanska fastlandet och huvudtemat är vatten till hela jordens befolkning. Det är det Teknologiska Institutet som har fått i uppdrag att göra Kanarieöarnas paviljong där. Man arbetar också med att ge den traditionella salttillverkningen här bättre resultat.

Man har upptäckt att tillsammans med saltet som skall avdunstas finns en mikroalg, ( Dunaliella Salina) som är rik på b-karoten, och ett slags förstadie till A-vitamin. Man tror att denna mikroalg kan bli intressant kommersiellt om några år.

Intresset för förnyelsebara energikällor har ökat mycket i Spanien de senaste åren. När det gäller att producera vindkraft har Spanien faktiskt placerat sig på andra plats i Europa efter Tyskland enligt en artikel i DN. Men fortfarande kan det göras mycket, mycket mer framför allt här på öarna. Ön Hierro hae tagit initiativet och beslutat att man skall bli självförsörjande på energi inom några år.

Sedan något år tillbaka är det lag på att alla nya byggnader och de som byggs om måste utrustas med solceller på taket. Just kommunerna Aguimes, Ingenio och Santa Lucia har tagit detta med förnyelsebara energikällor på stort allvar. Man planerar bland annat att bygga två¨stycken vindkraftverk ute i vattnet ca. 4 km från land. De skall bli 170 meter höga!

Det finns också andra planer på att bygga bostäder som skall vara helt försörjda med sol och vindenergi.

Text: Karin Bertilsson
Foto: Leif Kempe

Se ITCs hemsida:

www.itccanarias.org

Upplev den kanariska våren

Upplev den kanariska våren när vårblommorna slår ut mitt i vintern!


Foto: Leif Kempe
Slutet på december, januari och februari är den den härligaste tiden på Gran Canaria, för då slår alla vårblommorna ut uppe i bergen. Ta med varma vinterkläder och åk upp i bergen för en färgsprakande upplevelse!

Följ med på en rundtur och upplev Gran Canarias vårblomning genom fotografen Leif Kempes kameralins!

Alla bergssluttningar och dalgångar över hela ön sprakar av färger den här tiden på året. Det är inte bara mandelträden som blommar, utan även många kaktusar och Aloe-växter med sina röda, vackra blommor. Ett "eldorado" för fotointresserade, kan tilläggas!


Bilderna med mandelblom kommer från Ayacata.

Ginsten är fotograferad ovanför Baranco Cernicalos på en liten väg mot Las Vegas. Där finns hur mycket ginst som helst. Först nu blommad den vita, sen lite senare på våren kommer en gul variant med större blommor.

Bilderna på den brandgula Flamrankan (Pyrostegia Venusta) är tagen på en väg mellan Valsequillo och Santa Brigida.

Just nu den här tiden kan en tur upp i bergen alldeles särskilt rekommenderas.

För att verkligen njuta av blommor så är det naturligtvis bäst att även att sig en tur till fots på någon av Gran Canarias många vandringsleder.



Ett bra tips för den som inte vill åka så långt, men som ändå som vill tillbringa en dag med att gå omkring omgiven av alla Gran Canarias blommor, träd, kaktursar och örter, är att åka till Tafira Baja, strax norr om Las Palmas.

Där finns den Kanariska Trädgården, Jardin Canario, som är en trädgård där all möjlig växtlighet från Canaria samlats. Trädgården anlades en gång av en svensk, och är öppen dagtid. Inträdet är gratis.

För att läsa mer om Jardin Canario och allt som finns att se där, klicka här.

För ett se en karta och en fullständig adress till Jardin Canario, klicka här.


Se gärna även den vackra filmen om Karl Gustav Thulin, och följ med konstnären på en rundtur medan han berättar och visar ett urval av Gran Canarias allra naturskönaste delar.

För att se filmen "Surrealist i den kanariska arkipelagen, klicka här.


























































































































Foto: Leif Kempe

Vy ovanför molnen från Tamadaba

Trött på grådaskigt och trist väder ? Åk ovanför molnen!

Text: Björn Ulfsson
Foto: Terri Casella

När det är trist väder längs kusterna så finns det bara en utväg... att åka ovanför vädret!

Den här fantastiska vyn kan upplevas från bergstoppen Tamadaba, bara några mil upp i bergen ovanför Las Palmas.


Upplev "ett hav av moln"

Det här vita "havet" är inte alls vatten - åtminstone inte i vätskeform - utan ovansidan av de moln som ibland skapar ett sån't förtretligt "gråväder" i Las Palmas.

Gran Canaria har ett mycket besynnerligt klimat.

Trots att ön bara är cirka 20 mil i omkrets så finns det fyra olika klimattyper på ön. Vintertid kan man ibland uppleva allt från snö till stekhett ökenklimat, med bara några mil emellan.

Olika typer av vindar skapar avskilda områden med mikroklimat, vilket är anledningen till att södra delen av Gran Canaria får mycket sol och relativt lite regn, medan Las Palmas och den norra delen av Gran Canaria har ett betydligt fuktigare klimat.

Så om du upplever trist och grått väder nere vid kusten - ryck upp dig och hyr en bil!

Soligt och klart väder sällan är långt borta på Gran Canaria. Bor du i Las Palmas, så lär du uppleva den här typen av gråväder ganska ofta under vinterhalvåret. Och vill du inte åka ner till syd och ligga på playan, så går det till exempel alldeles utmärkt att åka ovanför vädret, och vägen dit är betydligt kortare. Åtminstone fågelvägen... i realiteten tar det förmodligen längre tid att åka de två, tre milen hit upp än att åka till Maspalomas. Den som en gång åkt längs de kanariska bergens "serpentinvägar" vet vad vi menar.

En dag när det är molnigt i Las Palmas kan vi på Kanarieliv! särskilt rekommendera en tur upp i bergen!

Ofta är landskapet extra dramatiskt när solen skiner fram mellan mörka moln. Dimman i bergen skapar slöjor som ofta ger en fantastiskt "fotogenisk" effekt för den som är foto- eller måleri-intresserad. En av de mest sevärda vyerna är från toppen av Tamadaba, där man kan se ovanför det täcke av moln som brukar lägga sig ovanför Las Palmas och den norra delen av ön.

Åk till bergsstaden Teror, och fortsätt genom staden upp mot Artenara om du vill se den här fantastiska syn med egna ögon. Molnen rör sig sakta, sakta i vinden, vilket skapar en effekt som påminner om ett "pulserande snötäcke".

Det är lätt att bli sittande i timmar och bara stirra på skådespelet som breder ut sig över havet framför en. Tamadaba har ett meditativt lugn över sig, som är väl värt en pick-nick fram på vårkanten, när värmen börjar komma i bergen, och vårblommorna slår ut.
Utsiktsplatsen över molnen vätter västerut, och det är skönt att sitta bland tallarna och njuta av eftermiddagssolen, speciellt på sommaren då luften här uppe är både klar och varm.

Solnedgången vid Tamadaba är något alldeles extra.

Klara dagar kan man tydligt se ända över till Teneriffa, där Teide, Spaniens högsta berg, mäktigt tornar upp sig som om det vore bara ett stenkast bort.

Text: Björn Ulfsson Foto: Terri Casella

"Grottornas dal":
I Guayadeque
lever kanarierna fortfarande grottliv!

Foto: Terri Casella & Björn Ulfsson
text: Björn Ulfsson

I Guyadeque kan man hitta ett av de bästa exemplen på levande grottkultur på Gran Canaria.
Här finns visserligen få bofasta kvar, men kanarierna vårdar ömt sitt arv på helger och ledigheter i denna dal. Här finns tre grottrestauranger, en grottkyrka och massvis med söta "sommarstugor" där urberget utgör både tak samt tre av fyra väggar.

Guyadeque var fram till några decennier sedan en av de byar på Gran Canaria där människor nästan uteslutande bodde i grottor. De senaste årtiondena har antalet bofasta minskat och idag är det tveksamt om någon "bor heltid" i någon av grottorna. Men en promenad genom dalen, som ligger norr om Ingenio, är något av det trevligaste och mest lärorika man kan uppleva på Gran Canaria.

Det fina grottmuséet är också värt ett besök. Där kan man läsa om Guyuadeque och se bilder från hur befolkningen levde fram till bara några år sedan.


Här syns artikelförfattaren framför en av de mer moderna "grotthusen" i Guyadeque.

Det var Spaniens diktator General Franco som bestämde att inga kanarier fick bo kvar i sina grottor om de inte designerades om till "hus".

För att de skulle få kallas "hus" var invånarna tvungna att bygga en fasad med riktiga fönster och en dörr. Hela huset är emellertid fortfarande till större delen inrymt i berget!


En av restaurangerna i Guyadeque heter Tagoror och ligger längst upp på vägen som leder genom dalen.

Restaurangen är som en labyrint av tunnlar och gångar och påminner lite om Bilbos hus i Sagan om Ringen.

Längst in hittar vi en helt rund sal, tillägnad Gran Canarias hedniska "skyddshelgon", gudinnan Tara.





Grottrestaurangerna är populära samlingsplatser om helgerna, och ofta tar kanariska män med sin sin gitarr och sjunger kanariska folkvisor runt borden.

På lördagarna är hela dalen en stor festplats när kanarierna har picknick och festar på grillplatserna.

Guyadeque är en av de få platserna på Gran Canaria där öppna eldar tolereras, trots att det officiellt är olagligt.




För den som är mer intresserad av andlig spis rekommenderas ett besök i den lilla grottkyrkan.

Kyrkan används fortfarande för katolska mässor. Predikstolen och biktstolen är huggna direkt ur berget i ett stycke!

Foto (tv): Ulrika Hagekull





En äkta grottbar måste upplevas.

Se bara hur hyllorna huggits rätt ut ut berget!



Klicka här för att läsa en mer vetenskaplig artikel om Guancherna

Svensk Surralist i den kanariska arkipelagen

Karl Gustav Thulin är en av Gran Canarias mest kända konstnärer, med flera monumentala konstverk på ön. Han målar i en "skönsurrealistisk stil" som blandar romantik och surrealism med renessansens andliga formspråk.

Thulin är en formidablelt kreativ person och en extremt produktiv målare, som inte bara lever på sitt måleri, utan även försörjer sin familj på sin konst.

Se filmen inspelad på Gran Canaria om Karl Gustav Thulin genom att klicka här!

Se ett bildgalleri från KG Thulins grafiska produktion på en vacker gård på Gran Canaria!

Foto: Terri Casella / Text: Björn Ulfsson / EVOLVING CULTURES PRODUCTIONS

Karl-Gustav Thulin blev i början på 70 talet, uppmärksammad som en av Sveriges mest lovande unga konstnärer. Hans tidiga karriär präglades och påverkades av nära kontakt med många stora svenska och internationella konstnärer och konstsamlare.

Men det var inte Sverige han slutligen slog igenom, och idag är Karl Gustav Thulin mer känd utomlands än i sitt hemland. För det var i Spanien som hans romantiska, symbolistiska
och ofta bizarra målningar till slut välkomnades, snarare än i Sverige.

Beslutet att bli konstnär, togs redan under de tidiga uppväxtåren i Småland,
efter att han påverkats av storheter som EWK och Bo Beskow, som varit hans
närmsta grannar i Söderköping..

Redan som tonåring, under slutat av 60-talet, blev den mycket produktive Thulin tagen under den världsberömde konstsamlaren Sture Anderssons beskydd, och under en tid tycktes alla dörrar öppnas för honom.

Eftersom Andersson var en stor samlare av världsberömda Europeiska målare,
så kan Karl-Gustav Thulin därför skylta med att vid flera tillfällen ställt ut i samlingsutställningar sida vid sida med storheter som Pablo Picasso, Marc Chagal och Salvador Dali.

Men Sture Andesson – eller ”Greven av Borstahusen” - som han kallades, var enligt Thulin en minst sagt krävande man att ha som sin promotor.

- Jag var inte mer än 20 år när ”Borstahusgreven” bjöd in mig att trycka
mina grafik hos Herbochs verkstad i Paris, alltså samma grafiska verkstad där
många av de största konstnärerna i världen under den tiden tryckte sina
grafiska blad, berättar Karl-Gustav Thulin.

Han hade precis gift sig med sin fru Sylvia, som då bara var 17 år. Men båtbiljetten och uppehället på sex månader i Paris som ”greven” erbjöd var bara för honom själv, inte för hans nyblivna brud Sylvia.

- Aldrig att jag tänkte lämna henne ensam efter bara en månads äktenskap, säger Karl-Gustav Thulin, och berättar om när han avböjde det erbjudnade som skulle han kunnat öppna dörrarna för hans karriär på allvar.

Sedan följde en tid när en av Sveriges mest inflytelserika personer i konst-Sverige under flera decennier motarbetade honom, snarare än hjälpte honom.

”Borstahusgreven” Sture Andersson stängde dörrarna till alla de stora gallerierna, och Karl-Gustav Thulin, en gång Sveriges mest lovande surrealist, tvingades gå sin egen väg.

Under denna tid, under 70 och 80-talen, förändrades också den svenska konstscenen väsentligt, och surrealism var plötsligt inte längre alls på modet.

- Som jag ser det har konsten i Sverige blivit färglös och trist sedan slutat av 70-talet. Ekonomiska förändringar har också gjort att det blivit mycket hårt att överleva som konstnär i Sverige, säger Karl-Gustav Thulin.

Efter många år med regionala framgångar utställningar i konstcentret Gottlowska Huset
som han drev i Söderköping, tog Karl-Gustav och hans familj slutligen beslutet 1998 att flytta till Gran Canaria.

- I Spanien och den övriga latinamerikanska världen så fortsatte surrealismen att vara stor, även fram till våra dagar. De flesta av de stora spanska konstnärerna har varit surrealister, och jag tror det är därför som både spanjorerna själva, och även många av de nordeuropeer som kommer hit, har en annan inställning till vad som anses groteskt, säger han.

I sina första bilder betraktades KG Thulin som en blandning av surrealist och ”protestmålare”.

- Det var under hippietiden jag såg många tragedier. Vietnamkriget rasade och flera av mina vänner dog av överdoser. Min konst var mycket mörk när jag var ung.

Men senare blev hans bilder mer romantiska och ”skönsurrealistiska”, med starka influenser från renässansens målare, samt även från mytologi och kristen religionshistoria.

Idag lever Karl-Gustav, hans fru Sylvia och eras yngste son Isaac, uteslutande på inkomsterna
från konstförsäljningen , och hans hemsida har mer än 170 000 träffar om året.

Namnet Karl-Gustav Thulin förknippas idag också med flera monumentala konstverk på Gran Canaria, som bland annat den 390 meter långa takmålningen – världens längsta enligt Guiness rekordbok - i hotellkompexet Anfi den Mar, skapat och utvecklat av den världsberömde norske ingengören, uppfinnaren och konstnären Björn Lyng.

Miljardären Björn Lyng och Karl-Gustav Thulin var framtills Lyngs död hösten 2006, under flera år nära vänner, och Lyng var dessutom Thulins hängivne elev i måleri. De två har även ställt ut tllsammans.

Kundkretsen är i högsta grad internationell, och många heminredningsarkitekter, designers och konstsamlare från Norge, England och Tyskland samlar hans enorma oljemålningar, som ofta säljer för upp till 150 000 kronor per verk.

-Om jag inte hade flyttat från Sverige hit till Gran Canaria för åtta år sedan så tror jag inte att jag hade kunnat fortsätta som konstnär. Här finns det fortfarande de som uppskattar surrelismen och vill ha det drömlika i konsten. Här finns dessutom alla tänkbara kontakter med människor från hela världen, som har både medel och möjligheter att hjälpa mig vidare,
säger Karl-Gustav Thulin.

Björn Ulfsson

En dag på Museo Canario - det kanariska muséet

Text och Foto: Björn Ulfsson
Museo Canario - Kanariska Muséet - är det bästa stället att börja på om man vill veta mer om den kanariska ursprungsbefolkningen.

Det här reportaget speglar lite om guanchernas byggnadsteknik, bruksföremål och religiösa kultbilder.

De gamla kanarierna var ett slags "stenåldersfolk" som bodde i grottor och enkla stenhus.

Historikerna har i århundraden diskuterat var de olika aborigina stammarna på kanarieöarna kommer ifrån. Å ena sidan var de primiva människor som använde samma typer av redskap som stenålderns människor i norden. Å andra sidan hade de ett så utvecklas skriftsrpåk och ett så komplex socialt liv att många tror att de var spillror från andra européiska eller afrikanska kulturer, som råkat hamna här av en eller annan orsak.

En teori är att guancherna varit förrymda slavar, som hamnat här efter ett skeppsbrott. En annan är att de varit brottslingar som blivit avsatta på kanarieöarna som ett straff. Det har till och med spekularerats att vissa av stammarna var vikingar som hamnat på avvägar och som sen stannat på öarna. Enligt en del ögonvittnesskildringar från de första europésiska upptäckarna så var nämligen guancherna blonda och ovanligt högresta.

Vissa historiker har också noterat att det fanns flera olika stammar, av vilka några var mer ljushyade än andra. Det är inte helt omöjligt att några skepp med nordmän kan ha landat här och blivit bofasta efter att ha integrerats med den inhemska befolkningen. Det finns emellertid offciellt inga bevis för denna teori.

De flesta av de moderna historikerna är idag eniga om att guancherna härstammar från nordvästra Afrika, och är relaterade till de så kallade Berber-stammarna, vilka ännu idag har ett något rödlätt hår och en ljusare hy än sina marrockanska landsmän.

Spekulationerna fortsätter dock. Den katolska kyrkan förstörde nämligen så mycket av den historia som guancherna själva skrev ned, att det är svårt att veta helt säkert hur de hamnade här, och hur de såg på sin tillvaro på Kanarieöarna.

Vad vi vet är att det inte hittas några spår efter sjöfart hos urinvånarna. Vad som än hände så tycktes de ha haft mycket lite intresse av att lämna dessa "lyckliga öar" via havet. Guancherna tycks ha skytt all form av sjöfart som pesten - eller också hade de inte kunskapen om att bygga båtar, men den teorin har avfärdats som osannolik.

Månne trivdes de så bra på sina öar att de inte såg någon anledning att någonsin åka härifrån? Men det är samtidigt en gåta varför de inte verkade ha något intresse för handelssjöfart. Redan Platon och flera andra tidiga greker skrev under sin tid om "Hesperides"- de lyckliga öarna - där de beskrev sju öar med ett behagligt klimat och bördig jord. Detta påvisar att sydeuropéiska sjöfarare under millenier känt till Kanarieöarna.

Kanske har icke-europeiska handelsskepp varit här tidigare och försett guancherna med vissa typer av varor. Men det är i så fall ytterligare en enigmatisk frågeställning varför deras utvecklingsnivå var så låg. Det finns till exempel inga spår efter järnföremål på öarna.

Grottorna som guancherna bodde i var bekväma bostäder för den tidens människor - svala om sommaren, och varma om vintern.

Ofta var de naturliga grottor, som sedan grävdes ut för att bättre passa de enskilda familjernas behov.

Den mjuka stenen i Gran Canarias vulkaniska urberg var ett idealiskt "byggnadsmaterial" som kunde bli till enkla "möbler" och förvarings- utrymmen, huggna direkt ur berget.

Det har spekulerats mycket kring hur guancherna kunde transportera sina varor så högt upp på bergssidorna.

Den enkla sanningen är förmodligen att det fanns ett sinnrikt system av stegar och broar uppe bland grottorna, som förband de olika familjernas bostäder med dalgångar och transportleder nere på havsnivån.

Dessa var naturligtvis gjorda av trä och har efter hand ruttnat bort efter de decennier som gått sedan de sista guanchestammarna flyttat ut ur sina ursprungliga grottsystem.

Några av de mest fascinerande artifakterna som finns att se på Gran Canaria är det ursprungliga lergodset som producerades på ön.

Guancherna gjorde alla typer av krukor och fat, och hantverket visar prov på en utmärkt och högstående konstnärlig stil.

Ägodelarna märktes med bomärken som visade stam, klan- eller familjetillhörighet och dessa dekorationer var en naturlig del i invånarnas liv. De var ett sätt att identifiera sig.




När man ser formspråket i dessa utsökta sten- och lerföremål, så förs tankarna lätt till de 25 - 50 000 år gamla fynd som hittats i Catal Huyuk i Turkiet och andra platser som anses innehålla några av de äldsta kultföremålen i världen.


Men även om släktskapet kan finnas med de äldre bilderna, så rör det sig om väldigt olika tidsepoker eftersom Gran Canaria endast tros ha varit bebott i några millenier. Den som är intresserad av förantikens historia och gamla gudabilder bör dock ha mycket att studera på Museo Canario.

Det här reportaget visar bara en handfull av allt som finns att se på museet.



Men även om man inte är särskilt historieintresserad eller har ett tränat konstnärligt öga så borde de flesta kunna uppskatta den rena, enkla skönheten i det ursprungliga lergodset från ön.
Se bara på hur funktionella men samtidigt stilistiskt perfekta de rundade handtagen är på dessa vattenkrus!



Lägg också märke till de finurliga hålen i handlagen, som på så vis är både hållare och "pipar" för att hälla ur! Många av krusen har också ett slags öglor, kanske för att hänga krusen i med rep eller gräs.

Även efter spanjorernas erövrande av ön så fortsatte det inhemska hantverket att utvecklas.

Den här teservisen har ju helt klart inspirerats av européiska förebilder, men tekniken och formspråker ät likväl starkt "kanariskt".

Utmärkande för det kanariska lergodset är att det aldrig drejas, utan handbyggs och bränns i gropar i marken, eller i enkla stenugnar.







De kanariska keramikerna rullade tunna strängar av lera, som de sen byggde upp i lager. Strängarna plattades sen ut med olika verktyg. Efter att pjäserna torkat till 90 % så slipades de med en läderbit för att få sin mjuka, släta yta.

Dessa vattenkrus är en vanlig typ av kanarisk kruka, som används än idag.

Krukorna håller vatnet svalt, och ofta så brukar man kunna se en liten kopp som sitter på krukans topp så att man kan ta sig en slurk när man känner för det.












Ett annat väldigt typiskt kanariskt lergodsföremål som användes långt efter spanjorerna tog över ön var dessa varmhållningskärl. (nedan)

De påminner lite om våra moderna "doft-terapi kärl".

I den lilla "ugnen" lade man glödande kol, och i lergrytan la man mat som behövde hållas varm eller som skulle kokas på låg värme.

Till höger i bilden ser man ett slags ångkokare. Hålen i fatet var utformade för att släppa igenom varmluft för att använda i andra typer av matlagning.














Många av kärlen visar prov på släktsskap med andra medelhavskulturer, som den här utsökta amforan.









Det är lätt att känna igen vilket lergods som inte kommer från Gran Canaria.

Även ett otränat öga bör lätt kunna se att de här krukorna kommer från en annan kultur.

Lergodset i den här montern är från Tenneriffe och är lite klumpigare, lite mindre graciöst och kanske något åt det mer funktionella hållet.










Den här solsymbolen är ett typiskt bomärke för en stam eller en klan.

Den runda keramikbiten användes för att trycka med i andra lerföremål, eller penslades med färg och användes som stämpel.











Gran Canaria och de andra kanarieöarna hade ett rikt religiöst liv. Detta påvisas bland annat av de många kultföremål som hittats.



Liksom de flesta av de andra européiska "stenåldersfolk" som studerats så hade kvinnan en stark roll i det religiösa livet.

Gudinnebilder och små statyer som denna var vanliga, och var kanske kopplade till fruktbarhetskulter.



Forskarna tror dock att den "högste" guden var en solgud, som var maskulin.



En av de intressantaste modellerna på Mueso Canario är av ett så kallat Casa de Piedras - ett guanchiskt stenhus.

Det var nämligen så att bara vissa av guancherna bodde i grottor.

De familjer som bodde nere vid havsnivån byggde sig istället runda hyddor av sten och trä.





Grunden och väggarna var gjorda av de små stenbumlingar och småsten som finns i tusentals på Gran Canarias stränder.


Väggarna var cirka en meter tjocka och var på insidan ofta utformade som ett solkors.



Taket byggdes av en trästomme gjord av trä eller stammar från en speciell kaktusblomma.

Taket täcktes sedan med ett slags "takpannor" av platta stenar och till sist täcktes taket med jord och gräs.

Klicka här för att läsa en mer vetenskaplig artikel om Guanchernas ursprung!

Läs mer här om var man kan se grottor och andra fantastiska fornlämningar från Guanche-folken på Gran Canaria!

Klicka här för att gå till Museo Canarios hemsida!

La Cueva Pintada är öppet för allmänheten igen!

Ett av Kanarieöarnas förnämsta kulturhistoriska minnesmärken La Cueva Pintada — grottan med målningar gjorda av Gran Canarias urinvånare— är belägen i kommunen Gáldar på Gran Canarias nordvästra kust. Grottan upptäcktes 1873, men har sedan oktober 1982 varit stängd för allmänheten. Risken för åverkan har bedömnts allför stor. Den 26 juli i år återinvigdes grottan och är nu tillgänglig för en allmän publik.

Tillsammans med övriga fynd som framkommit vid utgrävningar under senare år presenteras dessa i det historiska museum som fått namnet ”Parque Arqueológico de la Cueva Pintada de Gáldar”.

Text: Bengt Björnekärr
www.canaria.nu

Enligt hävderna upptäcktes La Cueva Pintada av en bonde, som hette José Ramos Orihuela. Han var han ute och letade efter en get, när han kom in i en håla som varit tillhåll för ursprungsbefolkningen i trakten.

La Cueva Pintada är världsberömd - åtminstone bland arkeologer - för de målningar och föremål, som upptäcktes i den inte speciellt stora grottan.

Rum och sittplatser är uthuggna ur den lättarbetade lavan och kunde åstadkommas med de enkla redskap som fanns under den förspanska tiden på ön. Att denna praktfulla grotta ligger i Gáldar är inte så konstigt, då området utgjort ett av de mest betydande boplatserna för de "förspanska" infödingskulturerna på Gran Canaria.

Det första riktigt systematiska undersökningarna av grottan gjordes av Antonio Beltrán och José Miguel Alzola, som publicerade sin rapport 1974.

Intresset för den ”bemålade grottan” var redan stort och platsen förklarades 1972 för ett Historiskt Artistiskt Monument. Tyvärr ökade besökstrycket under de följande åren och vissa försök att förbättra ventilation och förhindra att inträngande vatten skulle skada målningarna hjälpte inte utan 1982 bestämdes att La Cueva Pintada måste stängas för allmänheten.

Fjorton utgrävningar

1987 startade utgrävningar på platsen runt grottan och fram till dagens datum har en yta på mer än 6 000 m2 blivit blottad och inventerad. Resultatet av utgrävningarna har givit vid handen att man nu kan presentera en förspansk by med mer än 60 hus och konstgjorda grottor. Med olika metoder för att datera fyndigheterna visar det sig att de härrör från århundradena 600 — 1600.

Välbesökt igen

Sedan La Cueva Pintada åter öppnades för allmänheten i juli i år har mer än 10 000 besökare vandrat runt i det arkeologiska museet i Gáldar. Visningarna är så ordnade att man får följa med i en guidad grupp. Det går inte att på egen hand strosa runt på det stora utgrävningsområdet, som täcks av ett plasttak.

Väl skyddad

I centrum för det som nu bildar den arkeologiska parken ligger La Cueva Pintada väl skyddad bakom en glasvägg så att ingen skall kunna nå målningarna på väggen. Utsmyckningen utgörs enbart geometriska figurer som är avbildade på väggarna. Färgschemat är enkelt — rött, vitt och grått.

En historisk promenad

Den guidade rundvandringen inleds med att man får se en tredimensionell film som vill visa förhållandena på ön under slutet av det 15:e århundradet. Det är en mycket intressant film där man skickligt utnyttjat filmens spektakulära tre-dimensionella möjligheter. Under den efterföljande promenaden genom utgrävningsområdet ges en god inblick i hur levnadsbetingelserna var för urinvånarna, deras seder och bruk samt flera exempel på olika bostäder. Det ges möjlighet att titta in bland fornlämningarna och t.o.m. sitta ner och tänka efter litet.

Beställ tid!

För att avlägga ett besök vid det arkeologiska museet bör man först ringa och beställa tid. Man kan då välja en grupp där guidningen sker på det språk man önskar — spanska, engelska eller tyska.

För att göra sin reservation ringer man 928 895 746.

Grupper med engelsk eller tysk guide går endast en gång per dag. Tiderna för de guidade turerna varierar med årstiden .

ÖPPETTIDER
Tisdag till lördag: 09.30 till 18.30
Söndagar: 11.00 till 18.30

Den nybyggda entrén till La Cueva Pintada-museet ligger strax intill kyrkan, stadshuset och Plaza de Santiago i Gáldar. Skandinaviska Klubben kommer att ordna gruppresor för medlemmarna - och andra intresserade - till Gáldar. Det kan vara det bästa alternativet att göra ett besök på plats för att få en insikt i hur urinvånarna på ön levde sitt liv. Text & Bild:

Bengt Björnekärr

Klicka här för att läsa en mer vetenskaplig artikel om Guanchernas ursprung!

Gran Canaria är grottornas ö!

Få platser på jorden har så många naturliga och konstgjorda grottor på en så liten yta som Gran Canaria.

De första kanarierna som bodde i grottor var "guancherna", som blivit det populära namnet på Gran Canarias urbefolkning. Idag finns massvis med intressanta fornlämningar bevarade, och som är är lätta att nå med bil under en hel- eller halvdagsutflykt.

Följ med på en rundtur till några av Gran Canarias mest fantastiska grottkomplex, och upplev grottor som byggts om till hus, kyrkor, museum och restauranger!

Text: Björn Ulfsson / Kanarieliv !
Foto: Björn Ulfsson & Terri Casella / Kanarieliv!


Grottorna på Gran Canaria användes som bostäder, förvaringsutrymmen, befästningar och kultplatser.

De ursprungliga invånarna på Gran Canaria var ett slags stenåldersfolk som till stor del använde grottorna att bo i. Även efter den spanska erövringen användes dock många av grottorna som bostäder ända fram till långt in på 1900-talet.

Ännu idag tillbringar många kanarier sina semestrar och veckoslut i sina ärvda "familjegrottor". Att äga en grotta har hög status på Gran Canaria och när en grottbostad säljs på lagligt vis så inbringar de ofta ofantligt höga priser.

Roque Bentayga

Det mest imponerande av de gamla guanche-platserna är kanske Roque Bentayga i Tejedadalen i öns mittpunkt. Som ett nav i urbefolkningens liv var klippan en kultplats för Gran Canarias prästerskap och det religiösa centret för öns urbefolkning.

Det är lätt att förstå varför Gran Canarias mäktiga personer valde denna plats för sina ceremonier när man står vid offerklippan och ser ut över den mäktiga Tejeda-dalen!

Roque Bentayga erbjuder flera olika vandringsrutter, alla med olika svårighetsgrad. Den enklaste bör kunna klaras av de flesta och erbjuder på någon kilometer det absolut bästa av Gran Canarias vyer. Stigen uppför klippan är lätt att hitta och är trots sin starka lutning väl anpassad med trappor och delvis stenlagd stig.


Vandra uppför klippan på den utmärkta stigen. (Personer med svindelproblem kan ha svårt att klara den hisnande stigningen, men vandringen i sig är inte speciellt svår.)

De svårare vandringsrutterna är mer avancerade och kräver viss rutin och starka ben, men erbjuder intressantare grottor. Bland annat kan man se den berömda Cuéva del Rey, Kungens Grotta. Stigen är dåligt märkt och går till vänster om muséet neråt längs bergskanten och runt hela klippan. Stigen är svår att hitta och lutningen är bitvis mycket krävande.


Vägbeskrivning från Las Palmas:
Åk till Tejeda och fortsätt söderöver mot Playa Inglés / San Bartolome de Tirajana. Efter någon kilometer eller så ser ni en getfarm och en liten ostfabrik. (Stanna gärna till där för en bit ost och lite vin eller kaffe.) Till höger finns en skylt mot Roque Betnayga. Följ den slingrande vägen till parkeringsplatsen och det lilla muséet över Roque Bentayga. Gå sedan stigen upp mot klippan.

Vägbeskrivning från Playa Inglés:
Åk till San Bartolome de Tirajana och fortsätt mot Tejeda. Strax innan Tejeda ser ni ostfabriken. Följ skylten till vänster vid getfarmen.

Observera att Roque Bentayga är en park som stänger vid femtiden på eftermiddagen!

Cenóbi de Valerón

Det mest intressanta naturliga grottkomplexet är utan tvekan Cenobi de Valerón på öns nordkust.

Grottorna ser ut som en enorm schweizer-ost i både färg och form, och är kanske det vackraste av fornlämningarna efter urbefolkningen. Platsen användes som en befäst "borg" där en av de två viktigaste stammarna på Gran Canaria förvarade delar av sitt spannmål i händelse av krig. Anläggningen var starkt befäst och ovanför grottkomplexet fanns en offerplats.

Normalt får man inte gå omkring och fotografera på området, vilket är synd för man kan ta många häftiga och dråpliga bilder i grottorna!

Som ett litet tips kan nämnas att det kan vara värt att åka två och två eller i en liten grupp för om man pratar med guiden så kan man ibland få rucka på reglerna och gå in försiktigt i grottsystemet. Detta är egentligen förbjudet men brukar tolereras så länge inga officiella turguider eller turistbussar är i närheten.

Att gå inne i Cenobi de Valerón är en enorm upplevelse!



Vägbeskrivning:
Åk norröver från Las Palmas. Följ kustvägen i någin mil förbi Playa de SanFilippe. Efter några mycket höga broar finns en liten skylt till vänster mot Cenobi de Valerón. Skylten är mycket lätt att missa. Missar ni skylten måste ni vända någon kilmeter längre bort, nära Santa Maria de Guia. På tillbakavägen är det lättare att ta av till höger i avfartsfilen som byggts upp där.

Cenobi de Valerón har varit stängt i flera omgångar under det gångna året och öppettiderna har varit sporadiska efter svåra stormar som härjat platsen. Ring gärna för säkerhets skull Patronato de Turismo i Las Palmas för mer information om öppettider innan ni åker.

I Guayadeque nära Aguimes finns de flesta bogrottorna som går att se. I Guayadeque kan man lätt fördriva en dag på att gå runt i den lilla grottbyn där många kanarier har sina "sommarstugor".Man besöka den söta lilla grottkyrkan och ta en tapas och öl eller kaffe i den lilla grottbaren strax intill.

Vid dagens slut rekommenderas varmt att åka längst upp i dalen till den enorma grottrestaurangen Tagoror. Där äter man ett bra mål mat och underbara efterrätter för en billig penning i en alldels äkta grottmiljö. Tagoror-grottan är förmodligen den största grotten på hela ön och bara att gå omkring i långa tunnlarna och sitta i de stora bergssalarna är en enorm upplevelse!

Cuatro Puertas - de fyra grottorna - är den mest berömda av de konstgjorda grottorna. Grottan har som namnet beskriver fyra öppningar och utformningen av grottan är nästan lika "fyrkantig" som en modern lägenhet.

Friluftsmuséet har gratis inträde och erbjuder massvis med andra grottor och kultplatser i ett stort vandringsområde runt själva huvudgrottan. Parken är öppen dagtid.






Det har tvistats om vad anläggningen använts till och varför huvudgrottan har så många öppningar. Kanske hade den ursprungligen trädörrar vilket hade hjälpt att göra grottan mer bovänlig.

Kanske var den en kultplats för Telde-klanens präster?

Vad vi vet är att det finns en stor blotplats på området i form av en ränna och en uppsamlingsplats för blod, mjölk eller annan vätska som offrades av urbefolkningen.




Vägbeskrivning: Åk gamla motorvägen mellan Playa Inglés och Las Palmas och följ skyltarna mot Quatro Puertas.

Anläggningen ligger i Telde kommun. Turistkontoret i Telde har mer information.

Ansite - Guanchernas "regeringssal"

I den vackra, varma södern ligger Ansite, guanchernas gamla rådslagsplats. Grottan är unik i sitt slag eftersom det är en naturlig tunnel genom berget. Gran Canarias urbefolkning hade där sina "regeringsmöten".

På andra sidan av tunneln finner man en fin utsikt över dalen där en av de sista "guanche-hövdingarna" enligt historien kastade sig ut från toppen av klippan för att slippa bli förslavad av de spanska erövrarna.





Ansite-området var en befäst borg och består av två grottkomplex i de två klipporna som syns i bilden.

Området kan idag besökas genom att man kör från sydöstra Gran Canaria mot Santa Lucia de Tirajana och tar av innan Santa Lucia ner i dalen där klippkomplexet syns tydligt från vägen.








Området är idealiskt för den som vill ha en lättare vandring på en halvdag.

Blir det för varmt kan man med fördel ta sig en paus i någon av områdets mysiga gamla bostadsgrottor och äta sin medhavda lunch.

Det bäst bevarade friluftsmuséetpå Gran Canaria är La Cueva Pintada - Den målade grottan - i Galdar.

Grottan har varit stängd i åratal, men är nu åter öppen för allmänheten.

Muséet visar bland annat en originalmålning från en äkta bogrotta som aldrig förstörts av vandalisering eller plundring.

Grottan är tyvärr den enda i sitt slag som bevarats på Gran Canaria. Det finns även en mycket fin replika av grottan på El Museo Canario i Las Palmas.

För att läsa mer om Cueva Pintada, klicka här! (Den officiella spanska hemsidan, information på spanska).

Ytterligare artiklar om grottor och Guancher i Kanarieliv:

Läs mer om Guancherna och deras kultur i denna artikel från Museo Canario!

Klicka här för att läsa en mer vetenskaplig artikel om Guanchernas ursprung!

Läs mer om grottliv på Gran Canaria idag i Guyadeque - grottornas dal!

Liten kanarisk slangordbok

Smält in hos lokalbefolkningen :
Lär dig kanarisk slang!

Text & Foto: Björn Ulfsson

Gran Canaria har precis som de flesta spanska regioner sin alldeles säregna slang.

Den som börjat lära sig lite spanska och vill försöka integrera sig med den inhemska kanariska befolkningen kan dra mycket nytta av att lära sig de lokala uttrycken, svordomarna och inte minst de speciella kanariska "fula orden"!
Här följer en liten grundkurs i kanarisk slang och svordomar... Ha så roligt!

Först en liten genomgång av den kanariska dialekten, som kan vara svår att förstå i början. Kanarier talar en mjukare spanska än spanjorer från fastlandet, men också lite "grötigare". I likhet med tex nordvärmländskan och vissa norrländska dialekter, så "kortar" de av vissa ord.

En stor del av alla "s" försvinner helt eller delvis i den kanariska spanskan, vilket kan vara förvirrande eftersom vissa kanarier ur arbetarklassen har svårt att förstå utlänningar som försöker prata "vanlig" spanska. Därför kan det vara bra att lära sig uttala orden med kanarisk dialekt:

Dos (två) uttalas tex Do'

Maspalomas uttalas Ma'paloma'

Dos Cerverzas por favor (två öl tack) uttalas Do' Cerveza' por favor.


Generella kanariska slanguttryck:

Ett av de viktigaste kanariska slangorden som man bör lära sig är:

chacho!

och

chacha!

Dessa ord är förkortningar av orden muchacho och muchacha, som betyder ungefär "kille" och "tjej".

Orden används ungefär som i engelskans "Hey, man". Om en ung kanarier till exempel vill uttrycka att det är varmt kan han eller hon säga:

"Chacho, que calór!" - vilket betyder ungefär "gosse, vad varmt det är". "Chacha, que calór!" betyder naturligtvis ungefär "du bruttan, vad varmt det är!

Dessa ord är i sin enkelhet något av det coolaste man kan ta i sin mun bland unga kanarier, och som utlänning kan man väcka stor munterhet på fester om man lägger in ett "Chacha...." eller "Chacho... " i sitt "Que pasa" eller "Que tal", när man hälsar på någon:

Chacho, que pasa?!

Man kan också använda orden på andra sätt, till exempel för att uttrycka förvåning, irritation, eller bara som ett glädjeutrop:

Chacho!

Chacha!


Hombre är ett annat ord som används på liknande sätt, och betyder bokstavligen "man".

Hombre, que calor! (Ungefär "Fasicken" vad varmt det är!)

Detta ord är vanligt i hela Spanien och Latinamerika. Frågan är om inte den amerikanska engelskans användning av uttrycken "hey man..." och "man, it's hot today..." kommer från den mexikanska spanskan, där samma fraser använts ordagrant på spanska i generationer.

En extremt vanlig spansk hälsningsfras som innehåller ordet "hombre" men som inte finns i svenskan, motsvarar i engelskan ungefär: "What's up, man?":

Hombre, que pasa?



Besynnerligt "barnsliga" hälsningsfraser

En märkvärdig sed existerar ännu på Gran Canaria, vilken innebär att folk titulerar varandra "mitt barn" i alla möjliga situationer. Unga som gamla kan hälsa på varandra genom att säga:

Hola mi niño! (Hej mitt barn! - till manliga personer)

Hola mi niña! (samma fast till kvinnliga personer)

Que pasa mi niño/a! (What's up kiddo?!)

Vale, mi niños!? (Ok mina barn!?)

Lägg märke till att även en mycket ung person kan använda denna fras för att hälsa på en mycket äldre person, utan att det anses stötande. Vuxna personer av samma ålder kan också säga "niño" till varandra.

Uttrycken används mestadels i avslappnade och familjära situationer, men även främlingar som träffas på tex en buss använder det ibland.

Om du som svensk behöver hjälp att hitta vägen till någon sevärdhet i Las Palmas, och får hjälp av en kanarier, så bli inte förvånad om de avslutar konversationen med:

"Vale mi niño/a?" (Ok, mitt barn, klarar du dig själv nu?"


"Vale"
- Det universella slangordet över alla andra slangord

Vale är ett ord som används jämnt och ständigt i dagligt tal, av alla möjliga människor, och i alla typer av situationer.

Ordet uttalas "ba'le".

Det används över hela Spanien och kanarieöarna men är inte lika utbrett i latinamerika.

Uttrycket betyder ungefär "ok", men har många applikationer, beroende på tonfall och kontext.

Vale! som respons på någon annans påstående eller förslag kan betyda "Ok, jag förstår", "ok jag håller med" eller "ok, överenskommet".

Vale? som en fråga, eller avslutning på en fras, betyder som regel: "Förstår du?", "går du med på det?" eller "Håller du med om det?"

Sägs ordet vale med en smula irritation eller med intensiv ögonkontakt, så kan det betyda: "Ok, jag vill inte prata om det mer", eller "ok, men stick härifrån nu".

Sura expediter i affärer säger ibland "Vale?!" för att understryka att det man frågar efter inte finns eller att de inte har lust att hjälpa till med något mera.

No, eso no tengo... vale?! ("Nej, det har vi inte... Ok?.... Om du inte tänker köpa något mera så stick, ok?!")

Sägs ordet "vale" däremot med ett varmt leende så kan det betyda "Ok, trevligt att träffas, och kom gärna tillbaka!

Som ensamt ord, eller som avslutning på en konversation eller en diskussion, så kan ordet betyda ungefär:

"Ok, jag sticker nu" eller "ok, jag måste sluta nu".

Venga! är ett annat slanguttryck som används lika mycket som vale. Ordet är imperativ av verbet "venir" - att komma - och betyder bokstavligen "kom hit". Det används på liknande sätt som vale, men används mera som svenskans: "Kör till!", "Sätt igång!" eller "Ok, då drar vi!"


Vanliga spanska svordomar

De allra flesta slangorden på Gran Canaria är av svordomskaraktär.

Det är i många kretsar dessutom helt acceptera att lägga in långa haranger av svordomar i dagligt tal utan att det anses mer än kanske något stötande.

Även affärsmän och offentliga personer hörs ofta svära i tjänsten och under representationsuppdrag på ett sätt som inte skulle vara accepterat i Sverige.

Det absolut vanligaste svärordet är naturligtvis:

Coño

som betyder "fitta" men som används ungefär som ordet "fan".

Att säga detta ord behöver inte alls betyda att man är arg, utan kan betyda ett uttryck av förvåning, glädje, eller ofta inget alls, mer än en liten krydda i dagligt tal. Oftast hör man på tonfallet i vilket sammanhang ordet är menat att uppfattas.

Många personer som är osäkra eller nervösa slänger gärna in ett "coño" lite varstans i meningarna, för att liksom låta mer familjära, och det är oftast samma typer av människor som i Sverige säger: "jodå för fan, "fan, vad varmt det är" eller "vad fan nu då?

Que coño pasa aqui? (Va fan är det som händer här?)

Coño, que calor! (Fan vad varmt!)

Deja me, coño! (Låt mig vara i fred för fan!")

eller bara:

COÑO! (För fan! eller För helvete!)

En annan vanlig sexuell svordom är:

Joder (uttalas "choder)

som betyder ungefär "knulla" men används sällan som verb utan mer som ett uttryck av förvåning, misstro eller irritation. En skolelev kan till exempel säga följande för att utrycka sin indignation över för mycket läxor:

Joder, profe! (För helvete, magistern!)

Eller bara:

Joder...! (Men va fan... !)

Vill man uppnå samma effekt, men utan att vara lika stötande (joder är nämligen ett mycket fult ord även med kanariska mått mätt) så kan man korta ner det till:

Jo'... (uttalas cho)

Joder är alltså mycket starkare än Jo'... En kanarier som säger "joder" vill antingen uttrycka ett mycket starkt ogillande eller vill på något sätta en gräns för något som gått för långt.

Det mildare uttrycket "jo'..." är mera accepterat som en vardagssvordom, ungefär som "fan".

Vill man jämföra med svenskan så kan man jämföra med några av de olika religiösa uttrycken vi har i svenskan. Vissa betyder ingenting medan andra upplevs som mycket stötande eller aggressiva: Säger någon tex:

"Nu får du fantamej ta och ge dig" så höjer nog ingen på ögonbrynen idag, även om en eller annan äldre person kanske skulle kunna ta något lite illa vid sig.

Men om någon säger:

"Måtte Djävulen ta dig om du inte slutar nu!"

så uttrycker det naturligtvis en mycket starkare indignation, och kanske även ett hot om repressalier. Värdeskillnaderna mellan "joder" och "jo" är likartade, även om vissa personer - oftast tonåringar - ibland kan säga "joder" bara för att göra sig så grova i mun som möjligt.

Oftast hänger dessa ord ihop med en speciell "svordomsgest", som innebär att man för upp högra handen till tinningen och vänder handflatan utåt till höger. Gesten betyder att något - eller någon - är vansinnigt, helknäppt, sjukt.

Använder man ordet "joder" eller "jo..." ihop med "handflategesten" så betyder det ungefär:

"Detta är ju för fan helt vansinnigt / flippat / crazy....!"

Man kan med fördel lägga till andra slangord, som tex "chacho":

Chacho, joder! (Gosse, detta är ju helt åt h-e!)

Ordet "coño" kan också kortas till "ño" . Detta "kortord" är något mildare än "coño" men betyder samma sak.

Ño... uttalas ofta - men inte alltid - med ett mjukt "blåsljud" på slutet:

ño(ch). - uttalas njo(ch).



Ord som beskriver sexualitet

Nu kommer vi in på en del könsord som kan vara lite mer stötande än hittills, så om du läst till denna punkt och tycker att denna slang-guide redan gått för långt, sluta läsa här!

Men till dig som tyckte att lektionen om svordomar och fula ord var givande och rolig kommer här en översikt över några av de mer avancerade "fula ord" som används på spanska.

Polla (uttalas och skrivs ibland "poya") är ordet framför andra för att beskriva det manliga könsorganet.

Chocho är (vid sidan av coño) ett populärt ord för att beskriva det kvinnliga könsorganet.

Här kan nämnas som ett sidospår att den kanariska motsvarigheten till svenskans "kör upp den i häcken" är:

"Cojete el chocho" (kör upp den i .......... Mycket grovt men sällsamt effektivt i skämtsamma sammanhang, tex på puben efter några öl.)

Follar (uttalas och skrivs ibland "foyar") betyder att ha samlag.

Cachondo är ett mycket gammalt men samtidigt mycket fult och oborstat kanariskt ord som betyder "kåt".

Ett annat mycket gammalt kanariskt uttryck är:

Vamonos a hechar un cascete (Låt oss gå och få oss ett ligg). Detta mycket grova uttryck är dessutom väldigt ovanligt, eftersom ordet cascete är ett urgammalt kanariskt ord som används sällan numera. Kanarier blir mycket förvånade om en utlänning använder det. (Obs! Används alltid ihop med en handgest som innebär att man knyter högerhanden och för upp den till solar plexus och sen framåt/utåt samt fram och tillbaka.) Frasen bör inte användas i städade sammanhang, bör tilläggas!

Culo är det spanska ordet för arsle eller röv. (Cojete el culo är ovanligt men går att använda.)

(El/ella) tiene una cara como el culo de un niño pequeño är ett skämtsamt uttryck, som betyder att någon ser ung ut och /eller har slät, ren hy. (Betyder ungefär: han/hon har ett ansikte som rumpan på ett litet barn)


Sexuella "komplimanger"

Den vanligaste fällan i det spanska språket är felaktigt användande av ordet caliente - vilket lätt kan missförstås att handla om sexualitet.

Var mycket försiktig med ordet "caliente" - som egentligen bara betyder "het" - men som med tiden har fått andra undertoner.

Om en kvinna av misstag tex säger:

Estoy caliente! (jag är "het")

så betyder det i praktiken ungefär "jag är kåt" eller "jag är en lättfotad tjej"

när hon egentligen skulle ha sagt:

Tengo mucho calor! (jag är väldigt varm!)

Var överhuvudtaget noga med hur du uttrycker dig om kvinnor, speciellt om du inte är säker på kutymen i det sällskap du befinner dig.

Att säga om en kvinna att hon är "het" (som i engelskans "hot" = sexig) kan upplevas som mycket stötande, speciellt av kvinnans vänner och familj.

Este chica esta muy caliente!

kan betyda "den tjejer är skitsnygg", men det kan också betyda att hon är en illa beryktad "slyna" eller tom en prostituerad - una puta - beroende på sammanhang och tonfall.

Ett lite mera grovt ord, men som är väldigt effektivt och knappast kan missförstås, är:

Morbo

som också betyder sexig, attraktiv, het.

Tengo morbo para ti!

betyder ungefär "jag är kåt på dig". Detta uttryck är väl knappast någon passande fras att öppna konversationen med på en cocktailbar, men kan likväl vara bra att kunna.

Om man är bland kompisar och redan pratar och skämtar på ett rått men hjärtligt sätt, och en sexig person (som inte är syskon eller ihop med någon i sällskapet) passerar förbi på gatan, så kan man säga:

Mira, que morbo!

vilket betyder ungefär "kolla vilken snygging".

Om man vill uttrycka förtjusning över en dams barm, så kan man säga:

Que pechugona!

"Pechuga" betyder "bröst". Ofta ser man på spanska matsedlar "pechuga con papas fritas", vilket betyder "kycklingbröst med pommes frites".

Pechugona är därför ett mycket grovt och nedsättande sätt att beskriva en kvinna, och ordet reducerar mer eller mindre hennes kvalitéer till enbart bröstens storlek. Uttrycket bör därför användas sparsamt, om ej alls.


Ord för att beskriva mäns sexuella kvalitéer:

Motsvarande uttryck för att beskriva en mans sexuella kvalitéer är till exempel:

El tiene un buen pacete (han har en redig "apparat")

Man kan också säga:

El tiene una tranca muy grande (vilket betyder ungefär "han har en enorm snabel")

Tranca är ett lokalt kanariskt dialektalt ord för mannens könsorgan, som enligt uppigft är mycket gammalt och härstammar eventuellt tom ända från guanchernas tid.


Ord som beskriver homosexualitet:

Maricita är ett ord som egentligen betyder "nyckelpiga" men har kommi att t användas om homosexuella ungefär som det svenska ordet "bög". Marichita kan också betyda en man med kvinnliga kvalitéer och / eller typ "fjompa"och "fjolla".

Unga män kallar ibland varandra för "maricita" som ett skämt, men ordet kan upplevas som extremt nedsättande av vissa.

I vissa fall kan "maricita" användas för att beskriva män som klär ut sig till kvinnor. Det är dock mycket värdeladdat, och som mer rumsrent alternativ är det engelska ordet "drag queen" mer eller mindre accepterat och neutralt.

Maricon är lite grövre, och betyder också "bög", men är mindre tvetydigt. "Un maricon" är en homosexuell man, inte en cross-dresser eller en transgender-person, utan mer som svenskans "bögjävel". Betänkt att "maricon" är om möjligt ännu mer nedsättande än "maricita".

Homosexuella använder ibland ordet maricita om varandra på ett skämtsamt sätt:

El esta un poco maricita (han är lite fjollig)

Este parece un poco maricita (det där ser lite bögigt/tjejigt ut).

Homosexuella använder själva mycket sällan ordet maricon, eftersom det vanligen enbart används nedsättande, aldrig skämtsamt.




Gilipolla (uttalas chillipoya) betyder ungefär "mes", "fjant" eller "fegis". Används mest om män.


Ord som beskriver sexhandel och playboyliv:

Chulo (uttalas "tjullo") är ett ord som betyder ungefär "hallick".

Puta betyder "hora", men kan också betyda "slyna" eller "lättfotad kvinna".

Puto betyder samma sak som "puta" men används om män, speciellt om homosexuella.

Un grande porceria ("en riktig svinstia") är ett uttryck som kan användas för att beskriva ett tillhåll för prostitution, eller en riktigt skitig raggpub.

Una puteria - betyder "horhus".


En person (vanligtvis en man) som beskrivs som "un golfo" är antingen ansedd som en riktig bock, eller som en belevad playboy, beroende på tonfall och sammanhang.

El esta un grande golfo, verdad? (Han är en riktigt horbock, eller hur?)

Golfo kan också betyda idiot, åsna, torsk.

Men golfo kan också betyda att personen ifråga är en riktigt avelshingst, en man som haft många kvinnor och som kan konsten att tillfredsställa dem. Golfo kan också - även om det är mindre vanligt - böjas som ett adjektiv:

El esta muy golfoso (han är väldigt "playboyaktig")

Ok, nu har jag nog tömt mitt ordförråd på fula ord och slanguttryck... men det innebär naturligtvis inte att jag uttömt ämnet som sådant. Jag reserverar mig dessutom för stavningen, vilken säkerligen har sina brister.

Jag lärde mig större delen av mina fula ord och uttryck av min vän och granne Pepe, som arbetat med svenskar inom restaurangbranschen under en stor del av sitt liv - så om jag skrivit något fel i denna guide, gå till Pepe och klaga för jag skyller ändå bara på honom!

Som avslutning skulle jag vilja dra ett mina och Pepes svensk-kanariska skämt. Under en kväll när vi satt och drack ganska stora mängder kanariskt vin och kanelbrännvin på en finca (en kanarisk gård) i Moya, så sa Pepe:

"Suéco esta una idioma muy estrano. Diga me por que una "A" con dos puntos (Ä) esta una "E"? Por que?"

(Betyder ungefär: Svenska är ett konstigt språk. Säg mig varför ett A med två prickar
blir till ett E? (ett Ä) Varför!?)

Då kontrade jag på min knaggliga - men dock hjälpligt begripliga - spanska:

"Español esta una idioma muy estrano tambien. Diga mer por favor por que un cono con una raya (~) sobre el enne esta un coño!? Por que?! Este no intiendo!"

(Betyder ungefär: Spanskan är också ett konstigt språk. Säg vänligen varför en plast-tratt (un cono) med ett streck över ena n-et (ñ) blir till en fitta. (un coño) Varför?! Detta förstår jag verkligen inte!)

Skämtet drog ned åtskilliga skrattsalvor under festen, och upprepades otaliga gånger under flera veckor efteråt, av de kanarier som deltog.

Så om inte detta fungerar som inspiration för att lära sig spansk slang... så säger jag bara:

Cojete el chocho!




Vale mi ninos!?!

Hasta Luego!
/El Suéco

Billigt att äga lägenhet på Gran Canaria

Mindre än 1000 kronor i fast månadskostnad att äga en egen lägenhet på Gran Canaria

Mycket låga fasta månadskostnader för ägda lägenheter gör ett fastighetsköp på Gran Canaria till en ekonomiskt försvarbar investering för den som normalt långtidshyr under vinterhalvåret.

- Köper man dessutom en lägenhet i huvudstaden Las Palmas, snarare än på sydsidan av ön, så har man en mycket säker investering som är relativt okänslig för konjunktursvängningar inom turismen, säger Georg Engelgren, erfaren fastighetsmäklare på Gran Canaria.

Text: Björn Ulfsson
Foto: Leif Kempe, Terri Casella,
Björn Ulfsson & Georg Engelgren

Gran Canaria och övriga Kanarieöarna har fortfarande mycket låga kostnader för ägda lägenheter. Trots att det finns samma typer av avgifter som i Sverige, så ligger de bara på en bråkdel av vad vi är vana vid i Sverige.

- Räknar man ihop fastighetsskatten, samfällighetsavgiften, försäkringen och fasta kostnader för el och vatten, så får man en kostnad på max 100 Euro (900- 1000 SEK) i månaden utslaget på ett år, säger Georg Engelgren, som tillsammans med sin fru Soraya driver mäklarfirman Scandic House S.L. i Las Palmas, Gran Canaria, sedan 11 år tillbaka.

Dessa uppgifter beräknas på en liten lägenhet med två rum och kök nära Las Canteras-stranden i Las Palmas. Det bör dock betänkas att månadskostnaderna påverkas försumbart av lägenhetens totalvärde, vilket innebär att även en mycket dyrare och flottare lägenhet också har mycket lägre avgifter än vad vi är vana vid i Skandinavien och övriga Europa.

Att hyra en lägenhet på Las Canteras kostar normalt cirka 450-700 Euro per månad, vilket blir ganska mycket pengar för ett halvårsboende. Hyr man på helårsbasis kan månadskostnaden blir lite lägre, men knappast under 40 000 SEK per år.

Har man några hundra tusen kronor på banken att investera i en rejäl handpenning, så kan det därför vara en lindrig övergång att byta sitt hyrekontrakt mot en lagfart och en amorteringsplan.

- För den som har ekonomiska resurser så rekommenderar jag absolut att köpa snarare än att hyra. Inte bara för att man slipper kasta pengarna i sjön på en hyra man aldrig får tillbaka; det är också en relativt säker investering, speciellt nu när skattereglerna har blivit enklare för fastighetsaffärer utomlands, fortsätter Georg Engelgren.

Nya skatteregler på den europeiska fastghetsmarknaden gör det också lättare att sköta alla bankkontakter hemifrån, snarare än att krångla med hypotekslån i Spanien.

- Vi kan förmedla bankkontakter här på ön för den som vill, men vi rekommenderar att först prata med banken hemma. Det brukar bli förmånligare att låna hos en bank där man är känd och har en lånehistoria. Svenska banker brukar vara positiva till investeringar i Spanien och Gran Canaria. Här nere brukar det däremot bli väldigt mycket frågor, även om man har en dokumenterat bra ekonomi, säger Georg Engelgren.

Argumenten för att köpa är många. Det kanske starkaste är att marknaden gått upp med cirka 10 % per år i flera år, och den beräknas knappast gå ner inom de närmaste åren.

Ytterligare ett starkt argument är den starka besittningsrätten i Spanien. Den som äger sin egen lägenhet har rätt att göra i stort sett vad han eller hon vill med den; vare sig det gäller ombyggnader eller andrahandsuthyrning. Samfälligheten lägger sig inte i vad man gör med sin lägenhet på samma sätt som är vanligt i Sverige. Man kan hyra ut hur länge man vill, måla om, bygga väggar och loft – ja man kan göra mycket, så längre det inte påverkar grannar, byggnadens utsida eller bärande struktur.

- Det gör att man lugnt kan investera utan att vara orolig för tillfälliga konjunktursvängningar. Skulle priserna gå ned så kan man enkelt täcka sina kostnader genom att hyra ut under kortare eller längre perioder.

Besittningsrätten för lägenheter är faktiskt så stark att den överhuvudtaget inte kan jämföras med svenska förhållanden. I Spanien får man en lagfart på sin lägenhet, som är mer att jämföras med lagfarten för villor i Sverige.

Den säkraste investeringen hittar man i Las Palmas. Playa de Las Canteras är ett område med en enorm strandremsa – cirka 4 km – och koncentrationen av lägenheter är hög. Detta innebär att man kan hitta en centralt belägen lägenhet max 100 meter från stranden för 25 000 SEK per kvadratmeter och uppåt, och det är svårt att slå någon annan stans i Europa.

Lägenheter på ”första linjen”, dvs med fri havsutsikt, direkt på strandlinjen, kostar från cirka 60 – 70 000 SEK per kvadratmeter.

- Om vi räknar på en lägenhet på runt 35 kvadratmeter, så rör det sig om ett pris på runt 900 000 kronor för de billigaste lägenheterna och upp till två, två och en halv miljon för de finaste på ”första linjen” säger Georg Engelgren.

Det finns även billigare områden där kanarierna själva bor, där man kan få lägenheter med tre, fyra rum för samma pris som en liten lägenhet nere vid stranden. Men efterfrågan från skandinaver är som regel uteslutande på strandnära lägenheter runt Catalina-parken och Canteras.

Priserna på södra Gran Canaria är i stort sett jämförbara, men kanske något högre för strandnära havsutsikt, eftersom lägenheterna på sydsidan i regel ligger längre från stranden.

- Men för den som är intresserad av att köpa så rekommenderar jag starkt Las Palmas, och anledningen är den utmärkta infrastukturen med restauranger, affärer, nöjen och även det fina kulturlivet. Södra delen kan vara ok för några veckors semesters sol och bad, men efter någon månad på playan så tröttnar de flesta på både restauranger och nattliv. Las Palmas däremot är en fullgod storstad mitt på playan, säger Georg Engelgren.

Det faktum att Las Palmas håller på att ”återupptäckas” av allt fler européer, och inte minst av spanjorerna själva, gör också att Las Palmas kan räknas som en säkrare investering än en lägenhet på sydsidan.

Skulle Skandinaverna börja svika Gran Canaria som semestermål, så finns alltid den spanska marknaden, där fler och fler såväl turister som affärsmän börjat inse fördelarna med Las Palmas. Regeringen på Gran Canaria har också under flera år drivit en stor PR-kampanj för att höja stadens internationella anseende, vilket säkerligen haft en stor inverkan på stadens internationella status.

- Vi har sett exempel på Las Palmas prisstabilitet under tidigare års lågkonjunkturer då södra sidan drabbades av vissa prisnedgångar, medan priserna i Las Palmas var betydligt stabilare, säger Georg Engelgren.

Prisnivån på restauranger och barer är också generellt sett mycket lägre i Las Palmas än i turistområdena. Räkna med minst 30 % lägre priser, och ännu mer om vi pratar om de billigaste barerna och traditionella restaurangerna.

- Det jag rekommenderar som den absolut bästa investeringen är att köpa en relativt liten lägenhet med ett visst renoveringsbehov, och sen renovera själv, eller kontraktera ut arbetet. Köper man några gator in från stranden, fast med havsutsikt, så kan man inte gå fel. Då har man en lägenhet som är i stort sett garanterad att på sikt stiga avsevärt i värde, avslutar Georg Engelgren.

Björn Ulfsson

Stort sug efter engelsklärare på Gran Canaria

Efterfrågan på engelsklärare på Gran Canaria är stor. En av anledningarna till detta är att de spanska skolorna ofta har så bristfällig engelskundervisning att de spanska eleverna går ut både gymnasium och universitet utan att kunna uttrycka sig begripligt på engelska.

Text: Björn Ulfsson
Foto: Terri Casella

Den stora bristen på engelsklärare gör att även skandinaver med goda engelskkunskaper mycket väl skulle kunna se engelskläraryrket som ett sätt att finansiera ett eller flera år på Gran Canaria.

De spanska föräldrarna föredrar visserligen"infödda", dvs lärare med engelska som modersmål, men skandinaver har gott rykte om sig att kunna god engelska. Skandinaver som bott en tid i England, USA eller andra engelskspråkiga länder bör därför kunna få ett jobb utan alltför stora svårigheter.

Även skandinaver som rest mycket och har engelskspråkiga vänner bör kunna tillräckligt för att undervisa på de lägre nivåerna.

ESL-legitimering (English as a Second Language) är en fördel när man undervisar, men är oftast inte ett krav på Gran Canaria. Viktigare är en utåtriktad personlighet, ett städat yttre och någon form av examen.


Störst efterfrågan i Las Palmas

Det är förmodligen enklast att få jobb i Las Palmas, eftersom det där finns hundratusentals välutbildade spanska föräldrar som inser vikten av att deras barn lär sig god engelska.

Det finns möjligheter i syd också, men där finns fler utlänningar och färre spanjorer, så konkurrensen om jobben kan vara större.

Jag (skribenten av denna artikel) arbetade själv som lärare under två terminer i Las Palmas, och jag kan vittna om att efterfrågan är mycket stor. Jag är visserligen tvåspråkig efter att ha tillbringat en stor del av mitt liv i Camada och USA, men jag känner även till andra svenskar, holländare och andra européer som med stor framgång jobbat som engelsklärare i flera år i Las Palmas - utan att vara för den skull vara helt tvåspråkiga.

Bristen på infödda lärare har gjort att många av de privata skolorna anställer spanjorer som antingen bott utomlands eller som studerat engelska på högskolenivå. Värt att nämna är att dessa spanska lärares engelska ofta är så rostig, att en välberest skandinav med enbart gymnasieengelska mycket väl kan mäta sig med dem.


Affärsengelska

De privata skolorna brukar erbjuda arbete både med barn och tonåringar, och även inom så kallad affärsengelska. Många har ofta kvällskurser för vuxna elever på olika nivåer.

Att arbeta med små barn är på ett sätt det lättaste, för det rör sig i regel om nybörjarengelska med enkel grammatik och enkla, lättförståeliga kursböcker med övningar att kopiera arbetsmaterial från.

Barn och tonåringar är å andra sidan mer krävande rent psykologiskt än vuxna elever, och den som aldrig undervisat förut kan finna det svårt med disciplinen i klassrummen.


Konversationsengelska är en bra början

Äldre elever är en annan sorts utmaning. De kräver mer i form av personligt innehåll i lektionerna, men är oftast mer hängivna sina studier. Här finns tillfällen att ha hålla en mer avslappnad undervisningstaktik än med små barn. Vuxna elever vill ofta mest prata och samtala under lektionerna, för att på så vis få möjlighet att öva sin engelska. Så länge institutionen man arbetar för inte kräver att man följer en strikt läroplan så kan det vara ett bra sätt att lägga upp lektionera som samtalsgrupper kring ämnen eleverna är intresserade av.

Affärsengelskan är ofta upplagd på samma sätt, men brukar innebära att läraren ger lektionerna ute på företagen. Ibland krävs det att man följer en strikt läroplan med undervisningsmaterial inriktad på engelska för näringslivet, men lika ofta rör det sig om en eller flera personer på en arbetsplats som enbart vill bättra på sin engelska - eller hålla den vid liv - genom samtalsgrupper som kräver relativt lite förberedelsetid jämfört med en regelrätt kurs.


Undvik den högre grammatiken

Jag rekommenderar inte att börja undervisa i grammatik på högre nivå för den som inte studerat engelska på högskola eller universitet. Den engelska grammatiken är betydligt svårare och mer komplicerad än den svenska, och ofta kan eleverna de grammatiska reglerna bättre än sina infödda lärare.

Däremot kan de inte ofta tillämpa sin engelska grammatik på ett tillfredsställande sätt, och det är där så kallad "konversations-engelska" kommer in i bilden.

Jag vill nämna detta med konversationsengelska särskilt, eftersom det är ett bra sätt att börja undervisa på. Man slipper trassla in sig i krånglig grammatik, och är man bara lite spontan av sig och något av en underhållare så kan man ofta klara sig undan alltför mycket tidsödande förberedelser.

Se dock alltid till att ha gott om läsmaterial, spel, och idéer för samtal med dig till konsersationslektionerna. Oftast bidrar eleverna själva med samtalsämnen, men inte alltid. En del är blyga. Det finns inget mer pinsamt än att hamna i en vuxenklass som inte "tänder" på det material du har med dig. Se alltid till att ha några "extra kort i skjortärmen"!


Internet-sajter för eneglsklärare

Det finns många internetsidor med material att skriva ut för engelklärare på olika nivåer. Att skaffa sig en bredbandsupkoppling och en enkel printer är ofta ett både billigare och bättre sätt att skaffa sig undervisningsmaterial än att gå och köpa dyra importerade böcker.

Sök på "ESL" eller "teaching english as a second language" och liknande sökord, så hittar du lätt flera bra sajter.


Bra med spanska men inte nödvändigt

Kan du lite spanska underlättar det, speciellt om du inte har pedagogisk bakgrund. Det går att undervisa utan att kunna förklara på spanska, men oavsett vad arbetsgivarna säger, så är det lättare ju mer spanska man kan, speciellt när det gäller barn och ungdomar.

Jag rekommenderar defintivt inte att ta på sig en kurs för vuxna nybörjare utan grundläggande spanska-kunskaper. Däremot kan man med lätthet ta på sig kurser på "mellannivå" - dvs elever som kan tillräckligt med engelska för att samtala på en enkel nivå men som behöver träning och hjälp med meningsbyggnad och så vidare.

Det finns ett otal skolor i Las Palmas och Tafira Alta som man kan söka till. Några som kan vara bra att börja med är Harven School of Languages, London Calling och InLingua.

Harven School utmärker sig genom att de har ett bra bibliotek med undervisningsmaterial som lärarna har fri tillgång till, vilket inte alla skolor nödvändigtvis tillhandahåller lika frikostigt.

Lönerna för engelsklärare är tyvärr inte de bästa. Timarvodena brukar ligga mellan 10 och 13 Euro i timmen efter skatt, men man får bara betalt per skoltimme. Förberedelserna får man vanligtvis inte betalt för. Därför är det viktigt att se till att arbetsgivaren tillhandahåller bra studiematerial.

Fråga gärna om skolan har prov under kursen. Rättning av prov får man nämligen heller inte betalt för, och därför kan det vara vettigt att undvika att ta på sig alltför många strukturerade kurser med mycket för-och efterarbete, eftersom arbetsbördan då lätt kan bli övermäktig under delar av terminen.


Mycket förberedelser

Räkna minst en timmes förberedelsetid för samtliga lektioner i början. Tänk också på att anpassa ekonomin efter en blygsam inkomst. 20 timmars undrvisning i veckan är minst ett helltidsarbete i arbetsbörda, men lönen motsvarar bara en halvtidstjänst!

Det ekonomiskt mest lukruativa är dock att undervisa privatelever. Många föräldrar som har det lite bättre ställt inser fördelarna i att deras barn får undervisning i hemmet. Därmed får eleverna möjlighet att använda sin engelska muntligt på ett naturligt sätt, eftersom det äri det muntliga de flesta spanjorer brister.

Många vuxna är också beredda att betala för privatundervisning, och man kan ofta förhandla om att undervisa antingen i sitt egen hem eller i elevens.

Tänk på att Las Palmas är en storstad nästan i klass med Göteborg, med alla tänkbara yrken. Invånarantalet är en knapp halvmiljon och det stora flertalet har stora problem med sin engelska. Samtidigt ökar trycket från arbetslivet på att de anställda skall kunna uttrycka sig på engelska. Marknaden för engelskundrvisning är just nu därför nästan omättlig!


Privatelever det mest lukruatuva

Privatelever betalar som regel runt 20 Euro i timmen. Oftast betalar de kontant vid varje undervisningstillfälle, men ibland väljer de att betala i förväg för en månad.

Att undervisa privatelever är dock en lite mer osäker tillvaro än ett kontrakt på en skola. Anledningen till detta är att privatelever ibland har en tendens att avboka på kort varsel, medan kontrakten är mer stabila.

De flesta jobbar därför med en kombination av kontrakterade skoltimmar och privata timmar. Ett tips är att det kan vara bra att ha ett kontrakt - även om det bara är på ett par timmar i veckan - för så länge man har ett lagligt kontrakt så får man vara med i sjukförsäkringssystemet och har tillgång till gratis sjukvård i Spanien.

Ett bra sätt att hitta privatelever är att annonsera på anslagstavlorna som brukar finnas uppsatta i bokaffärer som säljer material för språkstudier. På torget Plaza Ferray längs Canteras-stranden i las Palmas finns en sån affär, och runt den så kallade "Obelisken" i den nyare stadsdel som ligger mellan Triana och Canteras, dvs universitetsområdet, ligger flera större universitetsbokaffärer.


Lär känna "engelsk-kolonin"

Det bästa sättet är dock att lära känna några engelsklärare i staden, och meddela dem om att man söker privatelever. Ofta har de så myclet att göra att de är tacksamma att ha några telefonnummer på hand till kollegor att hänvisa till när privatelever ringer om de själva inte har tid.

Terminen börjar som regel i oktober, ibland i september. Den bästa tiden på året är att söka arbete är några veckor innan terminen börjar. Kom ihåg att det är nästan omöjligt att söka jobb via telefon eller e-post på Gran Canaria. Man måste gå till arbetsplatsen och söka via personligt möte, för sådan är kulturen, även bland de inflyttade utlänningarna.

Om du bor på Gran Canaria redan nu, eller planerar att åka dit i vinter, så rekommenderar jag att börja forska lite om möjliga arbetsplatser redan nu. Man vet aldrig, det kan finnas skolor som söker lärare även under terminens gång.

Mejla och ring gärna arbetsgivarna, men följ alltid upp med ett personligt besök. Det är grundregeln i Spaniens arbetskultur.

The British School i Marzagan utanför Las Palmas sysselsätter ett stort antal engelsklärare på lördagsförmiddagarna i en speciell helgkurs för spanska barn. Skolan har hög status och därför är det svårt att få anställning på den skolan, men det kan ändå vara en bra idé att prata med de kursansvariga och lära känna lärarna där, för genom dem kan man få tips om privatelever.

Björn Ulfsson

Härlig, ofarlig vandring i de kanariska bergen

Gran Canaria - Europas Nya Zealand

Gran Canaria har i decennier varit ett relativt okänt smultronställe för fjällvandrare. På senare år har fler börjat upptäcka denna dramatiska och samtidigt relativt ofarliga vandringsmiljö.

Om de kanariska bergen är "bättre" än till exempel de skandinaviska